Det dök upp ett minne på Facebook idag. Det gör ju det med jämna mellanrum. Oftast struntar jag i dem men ibland fastnar de. Just murvelminnen har av någon obskyr anledning en tendens att få mig att släppa det jag egentligen borde göra för att istället ägna tankekraft åt hur fantastiskt det säkert är i Murviel just nu. Murvelminnet den här gången är fem år gammalt och är egentligen ett länkat blogginlägg. Det berättar att det är 22 dagar kvar till dagen D. Det berättar om flyttkaos och prylar som inte vet vart de skall ta vägen. Det berättar om förväntan och visar bilder från Huset som vi då ännu inte tagit i besittning. Men det jag fastnar mest för är bilden av en ymnigt blommande mimosa invid entrétrappan innanför den rostiga grinden.

Det var vår köpemäklare Ewa som skickat bilderna och jag minns att jag visserligen tyckte att mimosan såg magnifik ut men att jag inte riktigt förstod hennes och andras mimosaentusiasm. Då visste jag ingenting om festivaler till det blommande trädets ära eller att den hade ett sådant starkt symbolvärde som vårtecken och löfte om varmare tider alldeles om hörnet. Min stjärnögda längtan efter snöfria trakter hade liksom skuffat undan vetskapen om att det är vinter även i södra Frankrike, om än av betydligt lindrigare slag än här hemma. Att därför behöva fira vårens ankomst också i Languedoc, var en tanke som inte slagit mig.

När mimosaträdet samma år ledsnade och stod som en sorglig, böjd pinne i trädgården, kändes det därför inte så svårt att ta beslutet att ta ner det. Hade det varit nu, hade istället aktion rädda mimosan vidtagit och om det hade visat sig omöjligt, hade genast en ny fått ta dess plats.

Bignonen har tagit över mimosapinnens plats

Jag tror jag bestämmer mig här och nu, med blicken fäst mot ett hav som skummar och frustar i vår havsutsiktsglugg,

att införskaffa ett nytt mimosaträd. Fint att ha i bakhuvudet när Ekot berättar om klass 1-varningar, trafikolyckor, blötsnö och hård vind längs med vägen till mamma. Planen var att åka dit idag, äntligen. Fast hur klokt det är att ge sig ut på vägarna med sådana väderrapporter, det vete fåglarna. Här har just molnen på bilden som togs för en halvtimme sedan blåst bort;

Jag pälsar på mig och tar ut hunden medan jag funderar över hur jag skall göra. Lite svårt har jag att föreställa mig snöglopp några mil bort när det samtidigt ser ut så här hos oss.