… blev det inte. Vår vädergrå påskdagsutflykt slutade istället i hamnen i Marseillan, där vi fick in havsmat i alla de former och därtill vitt vin, som inte var Picpoul, eftersom den produkten bara gick att få in på helflaska. Riktigt så törstiga var nu inte de två av oss som inte skulle ta plats bakom ratten efteråt, så det fick bli en halva husets.  Inte var det plonket mycket att hurra för, men maten var ok och vårt hörn av restaurangen var mysigt. Packat med matgäster som jagats in av den kalla vinden utanför var Entre Ciel et Mer i alla händelser. Jag tittade in på TripAdvisor efteråt och kunde konstatera att recensionerna inte är alldeles översvallande…

Marseillan skall dock få fler chanser av mig för den där lilla hamnen kan jag tänka mig att njuta av när vädergudarna är på bättre humör.

Med havsmat och plonk i kistorna styrde vi sedan stegen mot Noilly Prat bara för att konstatera att där var det påskstängt. Snopet men inte helt oväntat, så vi satte oss i bilen och åkte hem. Hade vädret varit bättre, hade vi nog dristat oss till en kaffe och några kulor glass invid kajen medan den färgglada påskparaden marscherade förbi. Men bara åsynen av de mest lättklädda karnevalsutstyrda deltagarna i paraden fick mig att börja huttra, så vi vände Marseillans säkert alldeles förträffliga byfest ryggen och for tillbaka till Murviel. Där väntade bygrannarnas takterrass och en rafflande darttävling – som mitt team inte vann men nästan – följt av Mr Selfridge på TV hos nästa bygranne.

Livet när det levs på en pinne; det lever jag i Murviel. Murvielpatriotismen vet inga som helst gränser. Jag är blind för eventuella bybrister och ser bara det som jag tycker om. Himla skön inställning, faktiskt. Skall försöka överföra den till den del av mitt liv som inte skildras här. Bra det livet också för det mesta, men på sjätte våningen är vinet liksom mer utspätt…