Klockan har passerat midnatt, diskmaskinen surrar i köket, de sista ljusstumparna kämpar för sin överlevnad, L har lagt sig och hunden snarkar i soffan. Jag tycker om de där sena ensamma stunderna, när tankarna får fritt spelrum och kan ge sig iväg åt alla möjliga håll. Många gånger är de stunderna mina allra mest kreativa. Så har det alltid varit. Jag kan känna mig smått filosofisk, lite vemodig ibland eller, som ikväll, förundrad över allt jag har omkring mig. Och tacksam. Över nuet.

Kvällen har tillbringats med allra finaste J och murvielvännernas till Stockholm nyinflyttade dotter. Vi har pratat om Murviel, förstås, och om Sydafrika, där gästen tillbringat det senaste året och om lille Mini, som lyckas göra mig alldeles fnoskig fastän det dröjer ända till efter sommaren innan han får göra storstilad entré.

Fast idag for jag och de blivande päronen till Den Stora Barnvagnsaffären och bokade en Emmaljunga med skuttande får med knasiga ben i fodret. Jag skall bli mormor. Jag skall få skämma bort en liten pojke. Jag säger det högt för mig själv och blir rentav lite gråtmild. Det är så stort.

Funderar på vilken färg han skall få på Bugattitrampbilen från Gepetto i Aigues Mortes?

Om vi skall bygga en carport invid den planerade lekstugan i murvelträdgården? En båt till poolen, kanske? En dockvagn?

Nä, jag skojar bara. Tror jag nöjer mig med att sticka ett par sockor. Till att börja med.