Taggar

, ,

Jag tror att jag nämnt tidigare att det är förenat med en inte obetydlig fara att köra ut och in ur vårt garage i Murvelhuset. Gatan utanför är periodvis ganska hårt trafikerad och den ursprungliga garageporten var gisten och gammal men utan den charm som en gammal port kan ha. Någon, någon gång, verkar ha kapat av den ursprungliga, förmodligen både vackra och imposanta porten in till vineriet och ersatt den med en enklare, mer lättmanövrerad variant. Överstycket är fortfarande kvar, liksom de gamla kraftiga gångjärnen. Jag tycker om sådant som berättar husets historia, så de får vara kvar.
IMG_0683

Så lättmanövrerad var den ”nya” porten dock inte längre och det har hittills varit en både tidsödande och inte helt ofarlig procedur att öppna och stänga den och sedan få ut bilen. Alltså har avfärd och ankomst med voituren planerats nogsamt. Morgnar före klockan 9 har gått bort. Då åker fransoserna till jobbet. Mellan 12 och 2 är en idealisk tid att plocka ut den egna bilen. Då äter de lunch. Trafiken kommer igång igen så sakteliga bortemot halvtre, då det är dags för eftermiddagspasset på jobbet. Sedan är det lugnt ett par timmar igen, innan det börjar bli bråttom att komma hem till aperón och middagen.

För oss semestrande expatrioter är det oftast inga problem att försöka tajma det här – vi är både läraktiga, flexibla och ivriga att passa in, dessutom. Men – och det är ett stort och viktigt men – att stänga av AC och radio, veva ner rutorna och lyssna efter trafiken innan bilnosen sticker ut för långt ut i gatan för att sedan trycka på gasen och elegant svänga upp i byn utan att stoppa trafiken, var en procedur som började påverka välbefinnandet i negativ riktning. Väl uppe i byn gällde det dessutom att hitta både en lämplig plats och en lämplig tidpunkt för en U-sväng för att sedan åka tillbaka, parkera bilen, hoppa ur och stänga porten och sedan påbörja den planerade färden till SuperU i grannbyn. Och så omvänt då, vid hemkomst. Svettigt, vill jag lova.

Men nu, kära vänner, kommer bloggarn att med ett knapptryck rulla upp den mörkgröna nya porten, svänga ut medan en blinkande lampa förebådar min gatuentré och med samma knapptryck stänga den igen bakom mig.

Hur elegant som helst. Tror att jag skall öva in ett lätt knyck på nacken för att liksom med en viss nonchalans visa hur fullkomligt oberörd jag är när jag framgent glassar mig fram på Murviels gator i min sassiga gamla Ford. Samma Ford som i sommar får emigrera på riktigt och får prydas med franska plåtar.