Mycket, kan jag tala om; både till vardags och när det stundar semester. Varje arbetsdag – så gott som – väcker jag en sömnig jycke och tillsammans lufsar vi ner till bilen i garaget. Hunden bältas och dråsar sedan ner i baksätet och fortsätter sova medan jag sätter mig bakom ratten och kör. Inte till jobbet, utan åt rakt motsatt håll för avlämna den lilla juvelen på hunddagiset där hon gått sedan hon var valp. Det är fint där på Maggies Farm

och så tryggt och bra att jag förlänger min restid med 40 minuter varje morgon och varje eftermiddag för att jycken skall ha det bra. Inte gladeligen, kanske, men gärna. Hon får långa promenader och så här års hittar man oftast den lilla lyxliraren vällustigt utsträckt i skuggan av ett träd i rastgården.
It’s a dog’s life. När det är så bra som det någonsin kan vara.

Snart är det semester. Ögonstenen skall med, men aldrig mer(?) vill vi utsätta henne eller oss själva för den stress en flygresa medför. Alltså bilar vi. Och förlänger restiden med sisådär i runda slängar 56 timmar. Ena vägen.

Fast imorse orkade jag inte, så hunden fick följa med till jobbet istället. Där är hon en Gudinna i Päls. En lycklig liten pojke följde med oss på promenad och jag fick nypa mig lite i armen för en verklighetscheck. Ta kort på oss, föreslog promenadassistenten:

Ibland är jobbet inte svårt alls. Bara ljuvligt.