Jag har tyckt om när det lilla magasinet landat i min brevlåda. Det har känts lagom glassigt och samtidigt nära, framförallt genom Karins reportage från det böljande franska favoritlandskapet.

Den här gången var dock kuvertet från Tête à tête oroväckande tunt. Har jag inte betalt räkningen, hann jag tänka…

Fast det var fel. Det lilla magasinet går i graven efter bara 15 nummer. Det var inte perfekt men väldigt trevligt och med potential att utvecklas till en självklar kompis på mina drömska frankofila utflykter när reella diton inte är genomförbara.

Orättvist, kan jag tycka, när jag jämför magasinet med Living France, som uttrycker samma oförblommerade förtjusning över things French men som har fler år på nacken och en större målgrupp. Inte lätt att överleva med en jämförelsevis betydligt blygsammare målgrupp – säkerligen inte räknat i procent av befolkningen men däremot i antal. Vådan av att vara ett magasin skrivet på ett litet obskyrt språk i Europas norra avkrok.

Kan den kanske återuppstå som ren nättidning?

Hoppas kan man ju alltid. Tête à tête fyllde ett tomrum – många expatriotiska frågor och bekymmer har vi gemensamt med engelsmännen men mycket skiljer sig också åt.

Det kan dock hända att jag hämtar mig från chocken och hittar ett annat litet magasin så småningom. Fram tills dess går det alldeles utmärkt att ägna sig åt bloggpromenader hos likasinnade. Tror jag sticker inom Karin nu för att trösta mig lite.