Det är full fart på cikadorna i år och den sydfranska sommaren beter sig som jag minns den. Fjolårets blåsiga och inte lika varma sommar var en parentes och det tydligaste tecknet på att ordningen är återställd är den ständiga ljudmattan av insektsgnissel i träden runt omkring.

image

På väg ut ur sin puppa inför våra ögon…

De är fascinerande, de där gynnarna. De drar igång när nattsvalkan gett vika för morgonsolen. Jag vaknar tidigt, ligger och lyssnar på tystnaden – nåja, en och annan bil drar förbi – och ungefär samtidigt som de första solstrålarna letar sig in över mina randiga lakan, drar de igång, högt och samtidigt. Som på en given signal. Maestro börjar med några ensamma gnissel, liksom för att ange takten och sedan lägger de inte av förrän kvällen blivit tillräckligt sval. Måste vara slitsamt. Det är hannarna som väsnas för att berätta för honorna hur snygga de är och med tanke på ljudnivån, lär vår trädgård vimla av stiliga snubbar. Enligt uppgift har sagda snubbar svårt att klara av sitt eget oväsen men då är det så fiffigt ordnat att de helt enkelt kan stänga av hörselnerven för att slippa höra sig själva. Låter ju praktiskt.

Jag älskar det där ljudet. Det är trolskt, semester, fascinerande och tryggt.

Jean Henri Fabre, en fransk entomolog från förra seklet, tyckte också om cikadorna och bad om fördragsamhet hos den lyssnande mänskligheten, med tanke på vad de stackarna fått uthärda för sin korta tid i solen (hittade citatet i en text av Bengt Sändh; http://www.bengtsandh.se/data/uploads/cikadan.pdf):

”Fyra års grovt arbete under jorden, en månads solskensfest, sålunda förlöper cikadans liv. Låt oss inte missunna den vuxna insekten dess jublande triumf. Genom fyra år har den vistats i sin smutsiga pergamentskittel i mörkret, fyra år har den grävt i jorden med sina spetsiga klor. Och så ser vi den fordom smutsiga jordgrävaren iförd en elegant dräkt med vingar, som kan tävla med fåglarnas, berusad av värmen, badad i ljus, den högsta fröjd i denna värld. Cikadan kan aldrig larma högt nog för att fira en sådan lycka, så hårt vunnen, så flyktig”.

Den känslan kan jag förlika mig med. Efter månader av kyla, mörker, snö, regn och en obarmhärtigt kall vår känner jag också starkt för att ge hals och skrika ut min förtjusning över värmen, solen och över allt det lättsamma sydfranska. Men av hänsyn till min omgivning, överlåter jag nog det till stekarna i trädgården.