Nu är den över, den franska nationaldagen. I år ställdes den inte in utan vi åt traditionsenligt på Leas och kunde från första parkett återigen se hur det lilla torget fylldes med byns alla innevånare. Liten som stor försågs med flaggor och lanternor medan brassorkestern började fila på sin repertoar. I år avlöpte firandet precis som det skall och inget regn blötte upp pappersdukarna på de uppställda borden på torget och ingen vind jagade in en huttrande men tapper skara på restaurangen medan övriga flydde hem och struntade i firationerna. Alternativa lösningar skall inte behövas i det här klimatet och det är i år alldeles omöjligt att tänka sig att tröjor och regnkläder någonsin skulle vara nödvändiga plagg 14 juli i södra Frankrike.

I år behövdes dessbättre inte de där plaggen. Promenaden genom byn var festlig och varm,

fyrverkerierna formidabla,

och orkestern imponerande taktfast.

Konsert på torget efter avslutad parad

Det är genuint, uppsluppet och traditionstyngt på samma gång och vi viftar glatt med våra franska små flaggor. Det är det för övrigt ingen annan som gör; viftar med flaggorna alltså. Men paraderar gör byborna och sjunger för fulla halsar gör de också.

Idag, på självaste nationaldagen, har det varit festligheter för de yngsta på torget. Vi hoppade över det och tog det lugnt i murvelträdgården istället. Med hettan dallrande över stenarna och en sen festkväll som dröjde sig kvar i våra medelålders kroppar, utgjorde vi en tämligen letargisk skara som inte dög till så mycket annat än att omväxlande guppa omkring i poolen och att flåsande hasa sig in i skuggan med jämna mellanrum.

Våra gäster har åkt hem. Huset är stort och tyst. Jag har simmat under stjärnorna i nästan en timme och fingrarna hann anta russinstruktur innan jag klev upp. Imorgon blir det lite bestyr för att få ordning på pinalerna. Det blir en tur eller två till déchèteriet, en del tvätt och plock och så lite packning inför den förestående långutflykten norrut på fredag. Det gäller att komma upp tidigt för att hinna med innan hettan kopplar greppet.

Jag är sist i säng och först upp på morgonen. Tycker om stillheten, solens sista strålar och de första, tankarna som får fritt spelrum och ibland knattras ner och skickas ut i etern. Men nu är det ordentligt natten. Igen

Bonne nuit!