Jag vaknar ännu en morgon av att vinden sliter och bråkar med huset. L har varit uppe under natten och stängt sovrumsfönstret, som jag envisas med att ha öppet, trots att jag ligger alldeles bredvid det. Det har hänt denna västkustska vinter att jag vaknat av regnväta på ryggen och det är inte jättetrevligt, kan jag berätta.

Jag drar upp rullgardinen och det är här jag vill varna känsliga tittare för riktigt otäcka bilder:

Det där fantastiskt uttrycksfulla engelska uttrycket om att hjärtat sjunker passar alldeles utmärkt in som beskrivning på vad som då händer med pumpen i min outsägligt bleka, raggiga och trötta vinterlekamen. Jag hade hoppats – jo, jag vet, hopplöst och naivt optimistisk är jag – inte behöva besvärja eländet mer denna säsong, men det är tyvärr dags för Berglins snögubbar att återigen få illustrera min sinnesstämning:

Dessbättre vet jag var jag hittar fullständig förståelse för detta mitt vinterpredikament, så jag skickar iväg de otäcka bilderna till grannar i favoritbyn och raskt kommer motgiftet:

På tisdag åker jag dit och det är tur. Jag kan nämligen inte svara för hur jag annars skulle ha burit mig åt. Vackert hade det inte varit, så mycket kan jag säga.