Det är kväll i Murviel och jag sitter insvept i en ylletröja med duntofflor på fötterna. Det är svårt att få upp ordentlig värme i det stora rummet på bottenvåningen med bara två små element. Golvvärmen packade ihop förra året men eftersom vi inte har varit här så mycket under vinterhalvåret, har vi inte brytt oss om att ta hit en elektriker och få det fixat. Dessutom är det inte kallare än att jag grejar det med sagda tofflor och ylletröja.

Annat var det för några timmar sedan. Då satt jag i solen med min franskläxa i knäet, en kopp kaffe i näven och njöt av temperaturer som tagit sig en bra bit förbi tjugogradersstrecket.

Trädgårdsmästare Bertrand kom åkande med lass efter lass med stenar till terrasseringen bredvid trädgårdstrappan medan trafiken på gatan började komma igång igen efter lunchen.

Så kom C och E och hämtade upp mig för vidare färd mot tromp d’oeil-målningarna i grannbyn Thézan

innan dagens utflykt avslutades hos Mr Benin på Domaine de Ravanès. Hit till Ravanès letade jag mig hösten 2012, efter att vinet fallit både mig och mina gäster på läppen vid ett restaurangbesök på Le Garde Manger i byn.

Det rådde full aktivitet när vi kom dit; vinet buteljerades, korkades, fick etiketter och lades i lådor i en rasande fart:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Också denna gård går nu successivt över till ekologiskt odlat vin och det gillas. Det är stökigt, myllrande och spännande på Ravanès; alls inte tillrättalagt för besökare men så välkomnande och på riktigt att det är omöjligt att inte låta sig ryckas med när Mr Benin stolt berättar om årgångar, druvor, vinifieringar och gårdens gamla vinstockar.

Idag var det annars tänkt att arbetet med vår pool skulle sättas igång men jag drog i bromsen och tvärnitade, trots att handpenningen redan är betald och devisen är påskriven.

Kalla fötter blev det. Hjärtat i halsgropen.

Vi vill inte plocka ner mosaiken och ersätta den med plast utan att åtminstone ha försökt reparera sprickorna. Alexandre, som hittills skött vår balja utan att vi haft några som helst klagomål, kom förbi på morgonen och försäkrade mig om att det absolut är värt ett försök. Vi kör därför en säsong till med den mosaikbeklädda skönheten och skjuter upp beslutet om ful PVC till i höst. Fortsätter eländet att läcka, får vi se till att vara på plats om den större reparationen blir nödvändig. Det är för mycket som kan gå fel när både vatten, design och elektricitet är inblandat för att vi skall våga byggleda härligheten från över 200 mil härifrån. Det får finnas gränser för hur mycket vi till slut vågar förlita oss på hantverkares goda vilja och yrkesstolthet.

Den redan inbetalda handpenningen har vi kommit överens med poolreparatörerna att de istället skall använda till att bygga en veranda utanför köksdörren. De gör sådana byggarbeten också, nämligen. Sådant kan förstås också gå fel men det är lättare att göra om en veranda än att fixa till en pool som blivit fel.

Tror jag.

Hoppas jag.

Nytt byggmöte alltså. Imorgon bitti. Risken att bli uttråkad är minimal.