Jag berättade för några veckor sedan om det ekonomiska slukhål vår pool hotade att bli och om hur jag i sista stund stoppade det planerade och delvis betalda arbetet för att istället göra ett försök att laga mosaiken.

Förra helgen badades det i den alltjämt turkosa och mosaikbeklädda poolen. Inte jag då, naturligtvis, utan bara de modiga yngre. När vi kom ner för en dryg vecka sedan hade Alexandre precis börjat fylla på poolen igen efter att poolväggarna reparerats på fem ställen.

Alexandre är nöjd med att vattennivån hållit sig så här långt och menar att det troligtvis är ett gott tecken. Sättningarna som orsakat sprickor i betongen bakom mosaiken är sannolikt gamla och borde inte ställa till det mer. Fast vem vet; det kan ju kanske spricka på andra ställen framöver men vi slipper PVC åtminstone i en säsong till och vattenhålet får fortsätta glittra vackert turkost också i sommar.

Poolvärmepumpen installeras inte innan jag hinner flyga hem men får vi till en snabb helgtur ner i maj, så skall vattnet vara behagligt badbart då.

Nu regnar natten utanför och jag har stängt fönsterluckorna och kurar i tryggheten bakom dem. Eftermiddagen bjöd på sol och jag passade på att olja in utemöbler, högtryckstvätta stenarna runt poolen och klippa djungelbusken vid trappan.

Morgondagen ser inte lovande ut, så det får nog bli garagestädning, hyllmontering och lite annat småplock. Inte förrän jag blir ensam i huset inser jag hur det sociala murvellivet sätter det ena egna projektet efter det andra i vänteläge. Jag hinner till och med glömma bort att saker införskaffats och bara blivit liggande i väntan på att få komma upp. Men nu har jag faktiskt hela helgen på mig och ingenting annat inplanerat förrän på söndag kväll, så jag ser framför mig hur rasande effektiv jag kommer att vara. Kanske. Fast först skall jag meddela mig med diverse älsklingar. Saknar dem allihop nu.