Det är fem år sedan det senast stack och pirrade i skrynkliga fingertoppar. Fem år sedan ryggen gjorde sig påmind efter att jag stått böjd över en gul tingest som sprutar vatten med en fasansfull kraft. Fem år sedan ett par trasiga gamla paltor hamnat i soptunnan, efter att ha blivit smutsiga bortom all räddning av stänket från sagda tingest. Det är fem år sedan jag senast befriade en ny sommarsäsong från grågrön trätrallsmossa och vintersmuts.

Och det är fem år sedan jag efter några timmars arbete i slösande vårsol placerade mig invid husväggen med ett glas premiärrosé och en skål snacks för att beundra mitt värv.

Då var trallen belägen i huset i Älta och då, liksom nu, pågick badrumsrenovering.

Lilla S bodde fortfarande hemma och inte anade jag att trätrallen skulle vara utbytt mot stenläggning och glittrande vattenspegel betydligt längre söderut bara ett år senare.

Det västkustska huset har funnits där hela tiden men vi har liksom inte riktigt haft tid med det. Alltså har det fått stå där, ganska övergivet, och bida sin tid.

Men nu får det så äntligen vansinnigt mycket av både omsorg och kärlek.

Mellan varven kisar jag mot den glittrande horisonten i gattet ut mot havet i ödmjuk tacksamhet över hur bra jag har det just precis nu, just precis här.

Om imorgon vet vi som bekant inte mycket och under de fem år som gått sedan jag senast tvättade trall har livet serverat mig och mina bästa både det allra svåraste och det allra mest fantastiska…

Murviel. Tjörn. Ibland Stockholm.

Balans just precis nu. Och en ny resa till Murviel redan bokad, den här gången tillsammans med ännu en formidabel uppsättning fina mänschor.