Etiketter
Det var en sådan dag igår. En obestämbar ingentingdag. En väntan- längtan- och obeslutsamhetsdag. Ute var det växlande molnighet och ganska kallt fastän vår. Jag har tagit ledigt från jobbet fast ändå inte riktigt, för jag filar på dokument och kan inte riktigt släppa det jag vet pågår också när jag inte är där. Det drar ihop sig. Skolan skall stängas i juni eller kanske inte. Det har varit nya bud gång på gång och nu är läget skört. Ovissheten är besvärlig att hantera men för mig tar uppdraget ändå slut i juni. Jag påverkas av det jag ser hända runt omkring mig men jag berörs inte personligen.
Det börjar bli dags att leta nya uppdrag – kanske på västkusten, kanske i Stockholm? Skall jag leta efter ett längre eller ett kortare uppdrag, prioritera inkomsten eller större frihet att pendla mellan mina må-bra-ställen, oavsett om det är kopplat till människorna, platsen eller både och? Ovisst och litet oroligt och nog färgar det min växlande sinnesstämning, fastän jag inte vill. Det är förstås annat som påverkar också men det är av sådant slag att det ligger utanför min kontroll. Jag har förlikat mig med att jag inte kan kontrollera allt och också lärt mig att hålla de mer bångstyriga demonerna stången. För det mesta, iallafall.
Under tiden letar jag lägenheter på Hemnet och blir lite upplivad av det. Fast jag vrider mig lite vid tanken på de utgifter som med nödvändighet följer med en sådan affär. Kravet på en stabil inkomst varje månad blir då oavvisligt och planen att kunna tillbringa mer tid än hittills i Murviel mellan uppdragen får då skjutas på framtiden ytterligare några år.
Vill jag det?
Varje gång Murviel gör sig påmint blir svaret på den frågan nej. Om känslorna och inte förnuftet får styra och ställa helt och hållet.
Och Murviel gör sig påmint.
Varje dag.
På de mest fantastiska och ibland oväntade sätt.
Härom veckan hälsade garaget på genom en statusuppdatering på Facebook;
Gammalt fönster får äntligen välförtjänt TLC
Där pågår fönsterrenovering i vår frånvaro och bara någon stund efter garagets påhälsning dök en fönsterbåge upp, i sällskap av en omkittad och grundmålad fönsterdel
Terrassbygget fortsätter det med. Hittills har vi varit mer än nöjda men nu riskerar kostnaderna att dra iväg och vi har dragit i bromsen igen. Carrelaget är införskaffat men att få det på plats blir enligt den offert vi fått avsevärt mycket dyrare än vad vi tänkt oss, så det får vänta medan vi försöker ta in andra offerter. Den där gnagande oron att offerten är sockrad får fäste. Det kanske den inte är men vi trodde att vi beställde ett terrassbygge där det ”bara” skulle vara att lägga på carrelaget. Istället visar det sig att åtskilligt mer och dyrt arbete krävs innan plattorna ligger på plats.
Hur blev det så?
Ännu en gång får jag med generat rodnande kinder inse att kombinationen naiv godtrogenhet och ytterst bristfälliga kunskaper om det mesta inom byggbranschen är en sällsynt dålig kombination. Ser vi inte upp, finns det en och annan som gladeligen utnyttjar det. Alternativt inte förstår hur lite vi förstår, men effekten blir densamma.
Det jag lär mig är vikten av att se till att alla inblandade vet vad de sysslar med och kan vara tydliga med vad som kommer att krävas för att få HELA projektet i hamn. Det går att få till den kommunikationen, även med större arbeten. Bertrand har i trädgården alltid hållit ord och rätt tolkat vad vi är ute efter. Francois la travertin i huset för snart fyra år sedan utan att otrevliga överraskningar dök upp om slutfinish som inte var med i offerten och annat som sedan inte visade sig ingå. Campo fixade taket inom överenskommen tidsram och utan extra kostnader, trots att han tvingades forsla bort 17 oväntade ton betong från det gamla taket.
Det är inte i första hand språket det faller på, blir min slutsats, utan vikten av fysiska möten, direktkommunikation med de som skall utföra arbetet och lyhördheten hos både oss själva och hos dem som kliver in genom grindarna.
En viss renoveringströtthet har också infunnit sig i takt med att månaderna i byggdamm går och bankkontot börjar tröttna på att banta, det skall erkännas.
I det västkustska huset befinner sig ett av badrummen i detta tillstånd, förutom att det sedan bilderna togs kommit på tätskikt överallt:
Snart är det alldeles redo för kakel,
Bokryggskakel från Peronda bakom badkaret blir det – modigt, snyggt, fult eller kitchigt…? Tvekade länge men nu blir det så!
en fönstervägg för ljusinsläpp
Ganska exakt en sådan måttbeställd sak skall släppa in ljuset från badrummet till hallen…
och inredning.
Jag tror att lilla S skall få inviga badkaret. Inför öppen balkongdörr och med krispigt vita och tunna gardiner fladdrande i vinden från havet.
Nu skall jag ringa murvelfönstren och kolla läget.
À bientôt.
Murvielklotter 
Om du tillåter en fundering, Elisabeth, lite lång kanske, så tror jag så här. Jo, det är i första hand en språkfråga. Nu säger du att ni har en brutalfransktalande person i huset och jag tror att du själv kämpar på med franskan men för mig låter det som om både språkförbristring och svårigheter att tolka subtila koder resulterat i att ni hamnar i det du nu beskriver. Ni är dessutom inte på plats för att dagligen prata om det som gjorts och ska göras. Att få efterhandsofferter på sånt man trodde ingick är inte kul men det handlar oftast om missförstånd = språket. Fransmännen är sen olika, en del är som Bertrand och går inte utanför ramarna utan kontakt och fortsatt ok och diskussion. Troligen för att han också är smart nog att inse att han med rätt agerande får vara fortsatt årlig trädgårdsansvaig på många plan vilket säkert är välkommet ekonomiskt tillskott för honom. Andra tvärstannar mitt i jobbet som nu med terrassen och tror kanske att ni ska ge upp inför att det måste slutföras.
Vi har själva upplevt alla varianterna. Trots vårt moderna hus har här genomförts framförallt mycket kostsamma ombyggnationer plus anläggande av helt ny trädgård, allt för hundratusentals kronor vi heller inte räknat med och som skulle sparats för helt amdra ändamål, bl.a finansiering av vårt boende här. Men som varit ok eftersom det gjorts för oss och inte i spekulativt syfte. I de fall vi inte haft helt klara papper, vilket ju är lika vanligt här som i Sverige har det hänt oss också,att man stått inför det trista valet att acceptera ett högre pris för att få jobbet slutfört. Det har nästan alltid handlat om att vi inte förstått från början och heller inte därmed kunnat kritisera i efterhand.
Det ni möjligen också kan ha råkat ut för är att en del av era hantverkare fått för sig att ni är en oändlig kassako. Ni har renoverat ert hus i deras ögon dyrt från början och det har blivit mer och mer projekt och det verkar ju inte vara färdigt än på ett tag. Det är alltså,en fullt synlig arbetsplats i byn utan ”byggmästare” när ni inte är där och en del projekt ser och är troligen rätt dyrbara, sett ur era närliggande fransmäns ögon. Ni flyger och far från Sverige och är i huset rätt ofta. Har fester med ostron och champagne och det undgår ingen. Att flyga eller köra ofta vet man att det kostar pengar och att ni har råd med.allt detta gör att ni säkerligen anses förmögna , Jante finns i fransk upplaga också!
Själva fick vi klart för oss att det faktum att vår modesta husbil stått parkerad utanför huset inför Sverigeresorna gett intrycket av att vi är förmögna svenskar och inte alls de helt och hållet normala europeiska pensionärer vi är. Detta plus våra tidigare ombyggnationer och att vi har hjälp i trädgård vår och höst och städning en gång i månaden gör att man tror att vår ekonomi är helt annorlunda än vad den är. Det blir då inte så lätt stt dels pruta ner priser, dels förklara att ens ekonmi inte tål detta.
Kanske ska ni se till att ha en ansvarig person på plats i närheten hela tiden,någon som är tillräckligt insatt i olika typer av renoveringsprojekt och dess kostnader och tidsåtgång.? Jag skulle själv kört mig trygg med det. I vårt fall,fanns jag på en halvtimmes avstånd och blev alltid uppringd och kunde diskutera på plats kring ombyggnationerna. Vid trädgårdsarbetena var vi i Sverige och fickmförlita oss på mail och bilder och knastriga mobilsamtal och det var där det gick snett.
Lycka till med allt iallafall ich jag, som befinner mig i strokelandets skugga med oro för en man av helt annat slag numera, uppmuntrar dig att leva din franska dröm så snart du kan. Man vet faktiskt inte hur länge man har sig!
GillaGillad av 1 person