Medan en för denna höst ovanlig storm viner utanför fönstret funderar jag över gårdagens frihetskänsla att kunna låta en torsdagkväll övergå i natt medan Ernst pysslade in julen med hjälp av ståltråd och eldfängda ljusstakar,

och medan maska lades till maska på pinnarna mellan mina fingrar utan att nattugglekroppen behövde förmås att gå och lägga sig.

Axlarna intog normalläge i lättnad över att veta att regnet som piskade mot fönstret i sovrummet, dit jag till slut drog mig tillbaka, inte bara några timmar senare skulle tampas med hårt arbetande torkarblad mot vindrutan på min tappra långmilare. Till Alingsås åker jag inte nästa vecka eller nästa eller ens någonsin mer på samma sätt som de senaste månaderna. Nu skall jag på riktigt vara min egen ett tag.

Jag är lite känslosam men tycker mig till slut vara både en smula modig och ändå ganska stark. Jag rör mig kanske inte så jättelångt från det som är välkänt och tryggt men bara livremmen är kvar. Hängslena tillhör en dåtid jag inte får tillbaka, inte vill ha tillbaka.

Allt har faktiskt sin tid. Och nutid betyder att kunna låta glasögonen ligga kvar på soffbordet utan att de riskerar att glömmas bort i aptidig, mörk morgonstress…

Inget kaffe är uppmätt och inget vatten upphällt i vattenkokaren, som förberedelse för bilfrukost på väg till jobbet:

Tjutande vattenkanna och presskanna från Le Creuset gör trots allt morgonritualen lite lättare…

Inga lussebullar skall tinas på passagerarsätets rumpgrill

för att jag inte hinner bre ordentliga mackor, och inga kläder hänger på badrumsdörren redo för brandmannarusning.
Inga av de förberedelser en morgontrött stackare som jag måste ägna mig åt för att kunna rulla ut från vår gata i tid på morgonen är gjorda.
Jag behöver inte det.
Nu börjar en ny ordning.
En där jag styr över min tid mycket mer.

Fast först är det jul.

I sol,

Detta bildspel kräver JavaScript.

plusgrader, regn och storm.

Bara jag, hund och L i huset. En doft av skinka, Jansson och köttbullar dröjer sig kvar.

Det är stilla, nästan lite högtidligt. En smula vemodigt.

Vinden sliter i huset och jag har eldat upp ännu ett blockljus.

God jul, kära ni!