… när cikadorna får fullständigt tokspel innan de tystnar. Som om de måste klämma ur de allra sista minutrarna av dagen innan de går till nattvila. De håller på också när svalorna och fladdermössen gett upp och håller mig sällskap medan mörkret sakta sänker sig över trädgården. Vi är fullkomligt överens, cikadorna och jag. När kvällen till slut tagit udden av den dallrande hettan men ändå är ljuvligt mild och skön, vore det vansinne att inte passa på att njuta. Så jag dröjer mig kvar jag med.

Det sista av det inte längre så kylda vinet slinker ner i min strupe och myggorna försöker desperat trotsa våra osande citronellasticks. Det lyckas de inte med något vidare, trots att de för varje år tyvärr blivit allt fler, de blodtörstiga vederstyggelserna! Vinbönderna runtomkring oss rycker på axlarna och vet att berätta för oss att så blir det när allt fler går över till ekologisk odling. Några av dem verkar tycka att det är ett riktigt dumt påfund detta att inte spruta odlingarna med pesticider. Medan jag, som den eviga optimist jag är, tänker att då drar uslingarna säkert till sig myggjägare som under lång tid inte haft så mycket att smörja kråset med i våra trakter men nu anar morgonluft och åter dyker upp i stora horder. Balansen återställd och färre myggbett på oss. Så tänker jag. Naturen som reparerar sig själv utan vår hjälp, om den bara får chansen.

Det är bara jag, hunden och L i huset nu i några dagar, sedan E försvann på sin lilla europaturné och innan älskade lilla B med entourage dyker upp på tisdag. Det är nog tur att det dröjer några dagar innan de kommer, även om min längtan är av det allvarligare slaget. Idag greps jag nämligen av en stunds panik när jag insåg att vi har ett avloppsproblem uppe vid poolhuset, samtidigt som just det område, där de troliga problematiska rören är nedgrävda, just i detta nu kläs i ett trädäck som vi inte kan vänta med att lägga klart. Små barnfötter skall snart springa där, så färdigställandet av det äger högsta prioritet.

Lokaliserar vi inte var rörmokeriproblemet är och heller inte kan få det avhjälpt, får vi helt sonika stänga ner poolhusköket för denna säsong och ta tag i problemet i höst istället.

Inga problem.

Eller om de finns, får vi skjuta dem framför oss i några veckor.

Eller allt är inte solsken, ändlösa lata dagar under parasoll med en tummad pocketbok i handen.

Ibland blir det lite bökigt att äga ett sydfranskt hus med ganska stor trädgård och med mycket som kan trilskas och gå sönder. Fast vid det här laget har vi hunnit hitta ett gäng duktiga hantverkare som nästan alltid kan komma galopperande och snabbt hjälpa oss.

Imorgon bitti kommer Gary. Han är rörmokare. Jag älskar rörmokare. Åtminstone imorgon bitti.

Så kan jag förhoppningsvis återgå till att planera för ett återbesök på Le St Barth’ – Ets Tarbouriech, det fantastiska stället vid Étang de Thau, där vi åt musslor och ostron direkt från odlingarna utanför härom kvällen.

Något annat serveras inte. Det behövs inte. Sällan har musslor smakat så gott eller ostronen så helt utan ansträngning landat på kistbotten som just där, just den kvällen. Jag har en känsla av att jag hade kunnat bli serverad precis vad som helst och tyckt att det varit det allra mest fantastiska jag någonsin ätit. Miljön gör liksom allt.

På dammiga oansenliga grusvägar mitt i ingenstans tog vi oss dit och möttes av en avspänd, bohemisk miljö, ett slamrigt kök med doft av friskt hav, en lugn glittrande etang, musik med gung i lagom volym ur högtalarna och sorlande, rödkindade middagsgäster. Alldeles som att kliva in i en filmscen med perfekt rekvisita.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Perfekt, om du frågar mig. Vi åker väldigt snart dit igen.