I morse fick min tappra vita springare vintersulorna på och vi for på turné genom dalsländska skogar i ett minst sagt varierande väder.

Den arma springarn får jobba hårt med många och långa resor.

11.386 mil har voituren tillryggalagt under de dryga två år som gått sedan hen rullade ut från bilhandlaren i Nacka. Alldeles ny och skinande blank och med bara några meter på mätaren.

Mer än 5500 mil om året har hen rullat. Problemfritt, bekvämt, med en imponerande lastkapacitet och så tryggt som det någonsin kan vara i en bil ute på vägarna med landskap av högst varierande slag susande förbi utanför sidorutorna. Den vita tar mig fram och tillbaka till arbetsplatser på egentligen för långt avstånd för att vara alldeles idealiskt. Lika självklart fraktas jag, familjemedlemmar, platta paket från känt möbelvaruhus och jyckar kors och tvärs i både Sverige och i Europa.

Och som sagt, i alla upptänkliga sorts väglag.

Idag, med alldeles nypåslagna vinterdäck, fick vi prova på alla varianter, Springarn och jag.

Sol och 8 plusgrader.

-1 och svarthalka.

Regn och dimma.

Snöblandat slask.

Och mörker. Detta kompakta, vedervärdiga mörker.

Och nu, tillbaka på ön, kastar havsvindarna saltstänkt regn mot rutor som rister av ansträngningen att hålla emot. Fast bara en kort stund. Vinden mojnar lika snabbt som den friskar i.

Jag fattar ingenting.

Aprilväder i november, fast utan ljuset.

Om jag är på det humöret, kan jag möjligen drista mig till att tycka att det är fascinerande med sådant ombytligt väder. Fast idag, trots en lyckad dag på jobbet, är jag inte på just ett sådant humör. Jag tycker att det är vidrigt.

Vidrigt att bli bländad av mötande lyktor i redan hopplöst dålig sikt (och då vill jag ändå berätta att också torkarbladen är bytta). Vidrigt att känna gruset bakom ögonlocken av ansträngning och lika vidrigt att tvingas svänga in på macken för att köpa kaffe och spolarvätska – kaffe till mig, spolarvätska till Springarn. Och vidrigt att höra rapporter om tre olyckor vid just Dinglemotet på E6:an på trafikradion, trots att jag inte drabbas själv av det just idag. Men de där ständiga påminnelserna om hur sårbart det är, hur det lika gärna hade kunnat vara jag eller – hemska tanke! – någon av mina allra mest älskade; de får mig att vilja fly snabbt som attan.

Söderut. Till Murviel, förstås, vart annars?

Till ett klimat bättre lämpat för mänskligt liv, till solen och till de långa skuggorna i höstträdgården.

Jag blir påmind om både behagligare temperaturer och långa skuggor med jämna mellanrum, när nyheter om hur arbetet på murvelägorna fortskrider plingar till i min telefon.

Men det är svårt att boka datum för nästa färd just nu. Det är för mycket annat som pockar på uppmärksamhet. Så jag biter ihop, kör ner hakan i polokragar av ull och drar några svavelosande litanior över mina korkade förfäder, som valde att bosätta sig på en plats som är så ogästvänlig en så stor del av året.

Fast åkejrå; för bara några dagar sedan bjöds vi på det här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I formidabelt sällskap, dessutom.

Lite småhärligt ändå, det får erkännas.