Blek höstsol letar sig in genom saltstänkta fönster över fransk marknadsduk

och det är lördag. Oftast är lördagar på ön bara mina, L:s och hundens och frukostarna blir långa, fingrarna färgade mörka av trycksvärta och alla krav får stanna i farstun.
Vårt ö-liv har i två år handlat om renoveringar av det mer genomgripande slaget. Facebook påminde mig om det idag med en bild från när köksrenoveringen drog igång för två år sedan.

Just köksrenoveringen skulle visa sig dra ut på tiden långt bortom vad vi då kunde föreställa oss och sedan dess har vi liksom vant oss. Tänkt på det färdiga resultatet som en avlägsen dröm. Satt umgänget på hemmaplan på vänt. Vänt bort blicken från staplade ägodelar i väntan på att åter få en välordnad plats att bo på. Och planerat för ett återtaget socialt liv någon gång i en avlägsen framtid.
Förändring som tillstånd är titeln på en bok jag läste för några år sedan. Förändring är oundvikligt, slår den fast.
Hm.
Jodå, så är det och jag gillar de utmaningar varje förändring för med sig. Och klar blir en aldrig med någonting, som tur är. Det vore för trist.
Och ändå; nu ÄR vi klara med den invändiga renoveringen av huset på ön. Nu skall här pyntas för advent – eller novent, som de som inte kan vänta har döpt det till. Och umgås, det skall vi!
Vi har inlett i stor, ljuvlig stil med de allra bästa och så lyckligt upptagen var jag av det efterlängtade besöket att jag alldeles glömde att fotografera. En urdrucken flaska kvar på bordet efter att gästerna åkt, var det enda som letade sig fram till kameralinsen…

Nu sover hund och husse och jag lyssnar på diskmaskinen i köket. För två år sedan diskade vi i handfatet i det ännu inte renoverade badrummet,

klafsade runt i byggdamm och letade lägenheter i Stockholm för en planerad återflytt när renoveringarna på ön var avklarade. Någon återflytt har det dock inte blivit. Vi är kvar på ön och nu, när byggdammet till sist äntligen lagt sig, planerar vi för att njuta frukterna av det där klafsandet. Och för umgänge, nu när det äntligen är möjligt. Hemnet har jag slutat knarka.

Men hur blev det då efter allt renoveringshärj?

Det skall jag be att få återkomma till.

Alldeles strax.