Etiketter

, ,

… hittar jag på de mest oväntade ställen men de har ingenting med spirande växtlighet, gryende ljus och stigande temperaturer att göra. Att vi skriver 2018 däremot, är ett sådant. Det innebär nämligen att jag måste skapa nya smarta album i mitt bildbibliotek, så att framtida bilder hamnar rätt när jag tankar över dem till min allt slitnare äpplemaskin. Jag lägger upp album för februari, mars, april, maj och talar om för albumen att bilder tagna respektive månad skall hamna just hos dem. Och det är när jag ägnar mig åt denna tämligen hjärndöda aktivitet som det slår mig med full kraft att vårmånaderna inte bara finns där som en hägring långt bort, utan faktiskt inom räckhåll! Speciellt med tanke på att de första mimosabilderna dyker upp redan nu, i Facebook- och Instagramflöden hos vänner som haft den goda smaken att placera sig permanent i de lyckliga dalarna i Languedoc. Jag kommer att få möjlighet att köra ner näsan i de där gula ljuvligheterna alldeles snart…

Tillsammans med Eva iklädd lånad basker i februari 2015

Kylslaget kommer det alldeles säkert att fortfarande vara långa stunder av dygnen vi skall tillbringa där om snart, men vi har bett hustomtarna slå på värmen och för första gången skall vi testa hur effektiv den ny reverterande klimatanläggningen är.

Det kan nämligen vara duktigt råkallt mellan stenväggarna i murvelhuset vintertid men i år hoppas vi att det skall kännas annorlunda, också för att tjocka sammetsgardiner finns att dra för de vackra enkelglasfönstren. De för årstiden vanligtvis nog så nariga vindarna hoppas vi skall kunna stoppas från att vina inomhus framöver men, som sagt, det vet vi inte ännu, så nya tofflor och tjocka ylletröjor får följa med i packningen ner.

Ett annat udda vårtecken är alla de möten som skall klämmas in innan det är dags för nästa skollov i februari. Under bläddrandet i min Filofax (jag vet, jag kör analogt och old school med kalendrandet) hamnar de inte fullt så brådskande mötena upplyftande nära första vårmånaden.

En ensam tulpan kämpar i skuggan under akaciaträdet i mars 2017

Med en aldrig så liten, ytterst försiktig men ack så sprittande känsla av vår i min vintertrötta lekamen, bestämmer jag mig därför för att lämna Dingle i anständig tid för att kanske hinna med den där magiska solnedgången i gattet mellan grannhusen innan jag landar i soffan hemma.

Men vi bor på en ö. Ut till ön går en bro. Den enda andra vägen ut till ön går via en annan ö och en eventuell omväg blir omöjligt lång, om du redan nått brofästet när du upptäcker att du inte kommer att komma över. Två olyckor, en i vardera riktningen precis vid bron, satte P för den där solnedgången. Istället blev det en timme med fingrar otåligt trummande mot ratten medan mörkret svepte in över alla oss bilköande.

Av sprittandet i kroppen blev intet. Skall nog plocka fram resväskan och börja packa innan jag blir alldeles modstulen. Och klappa hunden, som är alldeles lycklig över att jag är hemma igen.