Bara så där. Plötsligt och utan att jag var det minsta förberedd. Tidig revelj idag. Bara fötter mot iskallt golv nedanför sovrumsfönstret, som nattetid bara stängs när minusgraderna drar sig mot dubbelsiffrigt. Sömnsuddig blick ut genom sagda öppna fönster och det där alltför välbekanta, men förträngda, frostglittriga sticker mig i ögonen.

Det är minusgrader. Jag drar på värmaren i bilen, går in i badrummet och tar mig en varm men modstulen dusch. Så på med paltorna. Manchesterbyxor. Rejäla knästrumpor i ylle. En höstfärgad jumper. Ylletröja. Präktiga skor.

Höst. Frost. Minusgrader.

Helvete.

Rattar ut i oktobermorgonen som är i färd med att gry. Himlen är milt orangerosa. Det dansar lite över havsvattnet som ännu är varmare än den kalla morgonluften. Igen slås jag av hur vackert det är, trots att det är kallt, och min heliga höstilska rinner av mig. När jag närmar mig Tjörnbron blir det stopp. Jag har mött en bilkö. Och dimma. Nu blir det drömskt vackert och jag välkomnar köandet, drar ner rutan vid passagerarsätet och får upp mobilen.

Nyss redigerade jag resultaten lite och vet ni? Det blev nästan som på Louvren!