För den som inte visste det, kan jag berätta att alla mackor har kanter. Faktiskt också de runda hällakakorna; det har Bertil lärt mig.

Jag började min lördagsmorgon häromsistens med Bertil, sedan anslöt mamman och lillebror Bror. Det är ett svårslaget sätt att börja sin morgon på.

Av mamman fick jag en powercocktail för att ta hand om min kraxiga röst, så att den blev, om inte sonor, så åtminstone hörbar. Att tappa rösten när inte bara en, utan två mässor samma vecka är inplanerade – och där min närvaro är påkallad – kan ju se ut som sjukt dålig planering. Eller bara otur. Det är tyvärr också ett faktum att det inte faller sig alldeles naturligt för mig att hålla tyst; jag vill liksom vara med och bidra till vilken som helst ljudmatta jag har runt mig. Jag inser också hur mycket tid jag tillbringar i telefonen och har hunnit reflektera över att jag kanske behöver begränsa min tillgänglighet lite mer. Åtminstone kring det som är relaterat till mina två jobbsysslor.

Idag är det onsdag. Inga prinsar nära, inget gos med dem har rustat mig för dagen som ligger framför mig. Dagen har istället börjat på Bilia i Stenungsund där bilen får på sig vinterskruden.

Jag väntar.

Trycker i mig kaffe och väljer att inte använda tiden till jobb.

Avkoppling, tror jag bestämt, under lysrören och till ljudet av elektriska skruvdragare från verkstan.

Ute är det fortfarande dunkelt, trots att klockan snart är åtta. Dis och duggregn men milt. Det går att överleva. Fast nu börjar den där tiden på året när jag på allvar låter mig drömskt längta till murvelhuset. Det är höst i murvelhuset också men av en helt annan kaliber än den utanför de stora glasrutorna där jag nu sitter. Där äts ännu lunch ute, höstsolen är varm och även om det regnar, vilket det förstås gör ibland, så känns det inte som om Armageddon är i antågande. I tanken sitter jag på verandan under de nu av sommarens hetta sönderstressade träden i murvelträdgården och läser. Eller jobbar framför datorn. Eller så målar jag köksluckor.

Startskottet för etapp 2 av köksbygget har gått och murvelhuset skickar bilder på en stor svart pjäs som tagit plats bredvid kylskåpet mitt i det stora rummet:

Nästa vecka skall de få komma på plats. Skåpstommarna som ligger staplade på golvet likaså. Det kan hända att jag måste dit för att inspektera att allt går rätt till.

Om en liten vecka, typ.