Mödosamt och efter många månader har jag till slut lyckats övertyga Skatteverket om att jag faktiskt sätter mig i bilen och kör nio mil till jobbet och lika många mil därifrån väldigt många dagar om året.

Det får en ju förstå, att ens trovärdighet ifrågasätts när sådana stolleprov presenteras. För vem kliver upp i mörkerottan och pressar sin vita trotjänare genom dimma, mörker och regn på tvären för att ta sig till jobbet? Över ån efter vatten är det ju. Vi skolmänscher är in demand numer,  så att hitta en skola att rektora över närmare huset på ön är förmodligen inte svårt alls.

Vad skattmasen inte vet är att det ändå inte vimlar av dingleskolor. På ytterst få skolor får rektorn följa med när hästarna skall tas in för dagen. Inte på särskilt många  skolor kan du spionera på stallkatten Saga när hon vigt tar plats på en välkänd axel för att överinse utfodrandet av kusarna.

Eller le åt den trotsiga hästen som smitit ut ur hagen och som sedan klapprande släntrar in i sin spilta tillsammans med bästisen när hen lydigt låter sig ledas in.

Det är en riktig gråvädersdag och när Ho Chi Min, även kallad Hochi, hör vår bil svänga in framför stallet, skyndar hon sig fram,

liksom för att säga ”hallå!!! Det regnar. Jag är hungrig. Jag vill in i min spilta.

Inte heller vet Skatteverket att jag blir kvar en bra stund efter avslutat fredagsmöte för att lyssna på hästfolkets smittande glädje över att ha kunnat köpa just Ho Chi Min, den väna regnhataren som längtade in från fukten och leran i hagen.

Just detta, att vilja dröja sig kvar, att dela skratt och vänligt gnabb om våra respektive tillkortakommanden, att låta sig förundras över gedigen kunskap om sådant en aldrig tidigare kommit i närheten av; det är att på riktigt trivas på jobbet.

Dingle är värme, inkludering och klokskap och jag får uppleva den stora ynnesten att vara en del av det.

Typiskt, tänker jag, som gärna hade sett att Dingle låg närmare Murviel!