Sista kvällen i Murviel häromsistens var så fantastiskt fin att jag alls inte förstod hur jag skulle klara av att åka norrut igen. Klockan var nästan midnatt och jag satt ensam på terrassen barfota och utan tröja fortfarande. Från Café Nouvel hördes ännu musiken från paret som spelade där den kvällen;

Det prasslade i murgrönan i den mörka trädgården och lamporna var på uppe vid poolen. Det kändes tryggt. Jag sippade sista slatten på en två dagar gammal rosé och tankade på allt vad jag förmådde av sammetsnatten, languedocsk septembersommar och bylivet som en mjuk ljudmatta i bakgrunden.

Det tål att sägas igen att september är en fantastisk månad därnere. Inte längre några turisthorder men som sagt fortfarande sommar. Vinskörden som på alla sätt gör sig påmind,

högsommarvarma dagar, kvällar varma nog för utevistelse och svala nätter – med god sömn som följd!

Och bad med den nu lägre eftermiddagssolen varmt glittrande i poolvattnet.

Det är drömskt.

Total avkoppling varvat med fjärrjobb och umgänge med bygrannar, summerar jag, medan eftermiddagssolen skickar sina sista, mjuka strålar in genom tjörnfönstren, så här en vecka senare.

En apéro på Le Mirroir i byn,

följt av middag på Café Nouvel

och sedan dessert hos Claes och Eva, där vi lyssnade på musikerna från den lilla lindbergska balkongen mot gatan.

Termometern visade 21 grader fortfarande när kvällen närmade sig midnatt. Jag var ordentligt trött men ville inte lämna det jag visste skulle bli årets definitivt sista sommarkväll för min del.

En intensiv vecka senare sitter jag insvept i en filt medan förkylningsfebern börjar ge med sig. Fransk musik strömmar mjukt ur högtalaren och jag har det faktiskt oförskämt bra på min ö just precis nu. Och mer kan en faktiskt inte begära.