Nu längtar jag. Galet mycket, faktiskt, och otåligt. Inför mina resor till Murviel de senaste åren har jag känt mig kluven. Inte så att jag inte vill åka ner för det vill jag alltid, utan för att jag behöver vara på flera ställen och för att tiden inte riktigt räcker till. Men nu har februari gått in i sin andra halva, våren är etablerad där och det börjar bli hög tid för de första förberedelserna för en ny säsong.

Den nionde i Murviel.

Så många traditioner vi hunnit skapa, så mycket som hunnit bli självklarheter!

Planerna är som vanligt många och som vanligt kommer troligtvis inte alla att realiseras men det gör ingenting. Köket måste förstås bli klart men sedan har vi inga större arbeten planerade. Vi skall försöka låta det vara så ett tag, är det tänkt.

Istället är det sådant som inte handlar om funktion och säkerhet som jag tänkte ta tag i den här säsongen. Prinsarna och alla besökande barn skall få en studsmatta; det är redan bestämt;

En gungställning vore bra också,

för storprinsen behöver utlopp för all sin energi och det går ju inte att bada precis hela tiden, även om det är det bästa som finns!

En liten lekstuga vore heller inte fel,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men vi får se. Det var ju det där med umgänget också. Tid måste vikas för det sociala livet.

Och trädgården. Bertrand har inte svarat på mina förfrågningar om röjning av densamma, så den kan behöva en hel del TLC när jag kommer ner, gissar jag. Kanske händer det saker där nu när det är skollov och Bertrand har mer tid men det får bli en trevlig överraskning isåfall. Sådant bekymrar mig inte nämnvärt. Tror jag återgår till att fundera över om jag skall köpa två hawaiiparasoller från Rusta till det facila priset av 149:- vardera, eller om jag skall satsa på ett danskdesignat dito för åtskilligt flera sköna kulor?

En liten tramontanepust och de kan vara väck, så kanske ändå att jag skall avstå dyrgriparna till förmån för de kitchigare från Rusta?

Alla de där funderingarna på vad som skall inhandlas inför säsongsstart handlar förstås om någonting helt annat än inköp och måsten. De placerar mig istället där i det fortfarande inte helt färdiga köket, i trädgården med ögon ovant kisande mot solen och med fötter mot de släta bygatorna i Murviel.

När längtet realiserats och jag är där. Då räcker det med just det, att vara där. Då glöms listor och skärmdumpar på tjusiga inredningsdetaljer från Pinterest och inredningsmagasin på nätet bort och jag bara är. Det är till slut om det längtet handlar. Att bara få vara för en stund. I vårt murvelhus.