Innan jag satte mig på flyget till Murviel den tjugosjätte februari – ett helt annat liv sedan, i en annan dimension, en annan verklighet, evigheters evigheter sedan och ändå nyss – funderade jag över det kloka i att åka. Katastrofen i norra Italien var redan då mycket mera av ett faktum än vad omvärlden förstod, trots att oron hade hunnit manifestera sig. Jag minns diskussionen med min läkardotter och go-to-person i all-things-corona och hur min oro främst handlade om risken att fastna i Murviel i ett nedstängt Europa. Att jag själv skulle löpa så stor risk att smittas av detta nya okända virus var inte det primära. Med facit i hand får nog det sägas ha varit en någorlunda korrekt slutsats. Vi var inte där ännu då. Jag reste från ett ännu så länge smittfritt område till ett annat och hade endast begränsade kontakter med andra.
Sedan gick det fort. Jag minns hur jag rådgjorde med bygrannarna, som också skulle åka tillbaka till Sverige samtidigt som jag, hur vi skulle kunna ta oss hem om våra respektive flyg skulle ställas in. De skulle flyga från Spanien, jag från Montpellier via Amsterdam till Göteborg. Gemensam bilfärd genom Europa fanns med som en möjlig snabb plan B.


Den planen behövde aldrig sättas i verket, för hem kom vi i varsina flygmaskiner men sedan stängde Europa. I resväskan i min ”grannyflat” hos småprinsarna ramlade plasthandskar ut ur ett av ytterfacken häromdagen och jag påmindes än en gång om att corona hann få fäste och spridning i en rasande takt under de knappa två veckor som jag befann mig i Murviel.

Tre månader senare har jag till slut rest igen. En av de nödvändiga resor det talas om när Tegnell &co dagligen manar till fortsatt försiktighet. Jag är så glad över att jag är här. På ett ett personligt plan behöver jag få vara det men sådana behov hade fått vänta och det är inte min egna längtan hit som denna gång placerat mig bakom ratten för solnafärd. Här finns min dotter med märken efter gasmasken varje dag efter ännu ett pass bland coviddrabbade på hennes sjukhus. Hemma har hon sin familj som tillsammans med henne kämpat sig igenom ganska förfärliga vårmånader utan ordentlig avlastning.
Min äldsta lilla dyrbara prins har autism.
Det påverkar inte bara honom utan hela hans familj.
Han är den mest ljuvliga lilla unge som finns

men han kräver konstant passning alla sina vakna timmar. Det tröttar.
Bertil och jag är bästa kompisar och bästisar måste ibland få finnas för varandra bortom en skärm på paddan för att livet skall fungera. Min kompis och jag hostar och snörvlar lite. Det har vi gjort i en vecka nu. Är det covid som fått fäste?
Kanske, kanske inte. Sjuk är ingen av oss i övrigt, så kanske isåfall den lindriga varianten?
Jag träffar bara lilla familjen.
Isolerar mig med dem istället för på ön. Jag har utsatt mig själv för risken att smittas genom att lämna min ö men jag utsätter ingen annan.
Jag hjälper till, avlastar och möjliggör därmed för en av alla applåderade hjältar att vara på det jobb där hon är så extremt behövd. Och jag och min bästis är trygga och glada tillsammans. Lillebror kunde också snika till sig en trött dag hemma från föris utan att päronen behövde stanna hemma från jobbet. Ibland är en sådan ordning, om den går att få till, otroligt viktig.
Så varför berättar jag det här?
Känner jag behov av att rättfärdiga mitt beslut att resa iväg?
Kanske, men ändå mest inte.
Jag har under de här förfärliga coronamånaderna bevittnat så många hätska påhopp på personer som gjort val andra tycker är förkastliga. Mängden amatörepidemiologer som fördömer andras val har stundtals varit förfärande. Än mer förfärande har den svartvita verklighetsbeskrivning varit som inte tar hänsyn till att ett virus, hur potentiellt farligt det än är, inte alltid är det som utgör den absolut största omedelbara faran för någons hälsa och i förlängningen liv.
Vi vill alla med rent samvete kunna säga efteråt, när viruset härjat klart för den här gången, att vi gjorde rätt. Det där fnysande föraktet för dem som gjorde fel behöver få landa i en behaglig känsla av att tillhöra den grupp som agerade rätt och riktigt hela vägen.
En alldeles omöjlig ambition i en tillvaro som är osäkrare än någon annan de flesta av oss upplevt.
Då är det frestande att följa den som med myndigaste och bredaste näven beslutsamt pekar ut riktningen åt oss. Någon som lyfter bort det individuella ansvaret och talar om för oss hur vi skall agera. Blir det då fel i någon annan ände är felet inte vårt egna, utan den breda nävens och så kan vi i efterhand ha en riktning för våra anklagande pekfingrar och heliga vrede. Mycket lättare än att vara arg på sig själv.
Etablerande av skuld blir därmed en viktig princip för att själv kunna sova gott om natten.
Om jag drabbas av svår covid och måste belasta sjukvården på grund av mitt tilltag är felet mitt eget, eftersom jag ansåg det nödvändigt att resa. Då kommer jag alldeles tvärsäkert att drabbas av dåligt samvete, kanske ångra mig och två mina händer. Men jag fattade ett så informerat beslut jag kunde; jag vägde för och emot, tog god tid på mig och vidtog i övrigt alla tänkbara försiktighetsåtgärder.
Alternativet till att avkrävas ansvar för sina handlingar innebär ett liv i ofrihet.
Priset är stundtals ett gnagande samvete som hotar att äta dig inifrån, ivrigt påhejat av alla dem som kan slå sig för bröstet och säga att de gjorde rätt.

En fakirtidig morgon håller på att bli normalmorgon. Kanske att jag till slut blivit trött av mina coronafunderingar och skall låta huvudet sjunka ner på kudden innan en liten pojke och hans elefant rasslar uppför trappan för att leende säga godmorgon.