Det är ett sabla liv på Tjörn. Fåglarna har vilda diskussioner, stora tunga humlor surrar öronbedövande, bevakar glupet men på avstånd min frukostmacka och göken försöker bryta igenom det allmänna bruset. Ett och annat måsskrik skär igenom alltihopa och försöker skapa skärgårdsidyll ikapp med en tändkulemotor ute på redden.

Sommaren, den insmickrande, fantastiska har kommit till ön med full kraft. Jag blev varse ankomsten på en uteplats i Solna omgiven av ny bebyggelse och allehanda stadsljud och ser jag bara till den yttre miljön finns det ingen som helst tvekan om vilken jag föredrar. Trots mina 34 år som stockholms- och nackabo är jag en riktig rålantis. Visst skulle jag gärna vara mindre bilberoende och visst förstår jag grejen med närhet till utbud av både jobb och kulturella aktiviteter. Det är bara inte för mig.

Jag kommer på mig själv med att faktiskt inte sakna just platsen alls och det är, trots det totala längtet som sätter in så fort jag lämnat prinsarna, väldigt fint att komma hem till ön.

Som den kloka mor hon är, påminner Johanna mig om att det är viktigt för barn att få längta och att lära sig hantera det. Det är fint att längta; det betyder att det finns något som är väldigt betydelsfullt, som en visserligen måste avstå ifrån ibland, men som också måste få sitt regelbundet. Det är bra att få bli trygg i att det fungerar så.

Det svåra denna coronavår har varit att just regelbundenheten bröts. Bertil märkte av det och reagerade på det och under den vecka som hann bli nästan två har vi hängt tillsammans varje ledig stund. Bror, den söta, glada lilla laxen och grå killen har hängt på också.

Men nu är jag alltså tillbaka på ön, med fortsatt fjärrjobb, eftersom skrapet i halsen inte är helt borta ännu. Jag hoppas på fint väder imorgon, så att jag ändå kan åka till Dingle för att peta in siffrorna i budgeten på plats om än utomhus och på behörigt avstånd från övriga.

Better safe than sorry.

Nästa vecka kommer också att kräva jobb på plats helst, sedan är jag geografiskt fri att utföra sysslorna varsomhelst och nästan närsomhelst. Semester blir det också och nu har vi nästan en plan klar. Färjebiljetten har bokats om för att någorlunda matcha allehanda rekommendationer. Vi har full flex på den och kan närsomhelst boka om eller boka av.

Jag skall förhoppningsvis få till flera dagar nära mamma och sedan umgås med de allra viktigaste så mycket som det bara går innan vi till slut förhoppningsvis drar söderut.

Utan familj och för en synnerligen stillsam tillvaro, men ändå. Precis som omgivningarna på ön, påverkar murvelhuset och allt däromkring mig på ett alldeles särskilt sätt. Där blir dagarna för det mesta bara lyckliga. Vardagen får slita hårt för att göra sig påmind där.

Happy place.

Sanctuary.

För tre år sedan väntade en överraskningsfest på mig och L när vi kom ner.

Igår var den egentliga dagen.

Till Murviel är längtan nästan outhärdlig nu, åtminstone i de stunder då jag tillåter mig att ge mig hän åt längtet. Jag skakar det av mig ganska kvickt, med hänvisning till att det är den priviligierades längtan. Den är bara tillåten när den förstås med utgångspunkt i det.

Jag dröjer mig kvar ute en stund. En märklig ostlig vind har präglat dagen men det är sommar nu. Västkustsommar.

Det är ljuvligt.

Sommarmaten, i all sin enkelhet, går inte av för hackor den heller.

Torsdagskvällar är allt bra fina ändå.