Vi tänder inte lamporna om kvällen. Det behövs inte. Det är tillräckligt ljust både inne och ute tillräckligt länge för att kunna läsa eller sticka några varv. När det sedan skymmer, är ljuset mjukt, rofyllt, vackert.

Klicka på bilden för filmsvep…

Andäktigt försöker jag kräma ut varje sekund av de här kvällarna. Vill inte släppa taget om dem. Vill ha mer. Samtidigt blir jag en smula irriterad, för varför skall det faktum att de här magiska kvällarna under ett år är så försvinnande få, tillåtas styra mina aktiviteter? En lång höst, en vinter och i år en gräslig coronavår har gjort längtan svår att bära och nu, när vi redan hunnit till mitten av juni, vaknar den där gamla lätta paniken över att sommardagarna och dito kvällarna går mig förbi om jag inte andäktigt passar på.

Den där förbannade andäktigheten! Jag tröttnade på den rejält för snart ett decennium sedan. Hittade murvelhuset och fick oändliga, otvungna, pålitliga ljumma kvällar under bar himmel på köpet. Så kunde jag slappna av och njuta lagom av de svenska sommarkvällarna. Jag kunde till och med tycka att det var lite skönt att ändå behöva dra en filt om axlarna när kväll övergick i natt.

Det är fortfarande osäkert om vi kommer iväg till Murviel. Vi vill vara ordentligt försiktiga. När jag nu ändå påmint mig själv om att Murviel finns kvar, kan jag ändå stänga dörren till badrumsbalkongen, vara nöjd med här och nu, trygg i förvissningen om att det finns många chanser till ljumma kvällar framöver.

Kvällar att vara glad över utan att behöva bli krampaktigt andäktig.