Etiketter

,

… säger de i Norge när solen med jämna mellanrum gömmer sig bakom molnen. Idag har det varit just så; ömsom sol, ömsom mulet. Men det har varit varmt. Riktigt varmt. 30 grader mitt på dagen har gjort den friska östliga vinden välkommen. Jag har till och med letat upp den.

Jag förbereder för en sommar på Tjörn, trots att jag fortfarande dristar mig till att hoppas på åtminstone några murvielska veckor i sommar. Alexandre har dragit igång poolen i vår murvelträdgård men den planerade renoveringen av densamma får vänta till i höst. Alexandre har måst permittera och måste nu sköta allting själv tills hans företag kommit på fötter igen.  Att renoveringen får vänta gör ju inte så mycket nu när säsongens badare kommer att vara betydligt färre. De vassa hörnen vet vi ju om och hittills har konstigt nog inget allvarligare blodvite uppstått.

Jag längtar dit men rasslar ändå runt vårt hus och förbereder för västkustskt sommarliv under fler veckor än vad vi normalt brukar tillbringa här. Hade vi valt att stanna i lägenheten i Stockholm och istället sålt huset på ön för fem år sedan, hade jag nu på riktigt klättrat på väggarna med något vilt desperat i blicken. Balkongen på sjätte våningen var visserligen fin för att vara en balkong men den kan inte tävla med vårt tjörnska trädäck.

Jag har arrangerat sittplatser i alla väderstreck;

Detta bildspel kräver JavaScript.

och har utnyttjat dem alla idag. En terrassvärmare har dessutom kommit upp under torgmarkisen och fick till slut tjänstgöra när kvällen ändå blev typiskt sommarsvenskt sval.

Men så ljuvligt välkomna dagar som denna är! Lite lagom hemmapyssel, en languedocinspirerad apéro framåt sen eftermiddag,

Vinden var så stark att den fick den bubbliga roséytan att röra sig!

och grillat till middag, följt av ett för mig typiskt kvardröjande utomhus. L letar sig in betydligt tidigare än jag men TV lockar inte mig när kvällen fortsätter att vara ljummen långt efter att solen försvunnit bakom grannens knalle.

Trädgårdstryn – lite väl vildvuxen, kanske – kastar puffar av väldoft åt mitt håll

och fåglarna håller konsert. I övrigt är det bara vindsuset som bryter tystnaden på vårt trädäck.  Lite måsskrik hörs förstås också och grannpojken, som närmar sig tonåren, spelar musik på sitt rum.

Bortom grannhusen tar havet vid.

Ljusblå oändlighet.