Vi firar i Sverige. På en västkust som drar till sig horder av semesterfirare. Våra midsomrar de senaste åren har inte firats så svenskt och jag kan inte säga att jag saknar det särskilt mycket. Jag kastar inte längtansfulla blickar mot båtfolket som sjunger nubbevisor till sillen, Jansson, gravlaxen och ägghalvorna medan vi traskar in på Le bistro Port Sud i Skärhamn för en midsommarlunch invid vattenkluck och -blänk.

Det är andra året vi gör just det. Förra året envisades jag med att vi skulle sitta ute, trots att det egentligen var för kallt,

medan vi i år, trots några lätta regnstänk mitt i maten, njöt av värmen och det lågmälda folklivet på kajkanten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där satt vindpinat båtfolk sida vid sida med badarna från stranden vid akvarellmuseet och sådana som vi, som faktiskt för en gångs skull både duschat och klätt upp oss lite. Eller ja, duschar gör vi trots allt regelbundet men livet på ön kräver i övrigt inte någon särskild klädkod.

Det är skön stämning, jag får piquepoul i glaset och maten är en skön mix av franskt och svenskt. Som ett litet svenskt Marseillan, änna…

Sedan drar vi hemåt, äter glass, läser tidningar och undrar över om vi kommer att få en rejälare åskskur till slut. Det skulle behövas, för det är riktigt torrt nu och en aning kvavt.
Det är nästan med en känsla av vanvördighet som jag beskriver vår sillösa midsommar, vi som dessutom bor mitt i en traditionstyngd sillbygd. Men för mig har midsommar aldrig haft den där stora betydelsen som den har för de flesta av oss svenskar. Jag har till och med tyckt att den varit en smula krävande med alla sina knytkalas, för många nubbar och en midsommarstång som sedan får stå och vissna resten av sommaren. Det får skyllas mina 75%-iga norska rötter och det faktum att min barndoms somrar tillbringades i Norge, där vi eldade på klipphällar tills de sprack på St Hans afton den 23 juni (uttalas sanktans, vilket gjorde att jag inte kopplade att det rörde sig om Johannes Döparens dag förrän långt in i vuxenlivet). Någon midsommarstång restes däremot aldrig.

Traditioner behöver nog grundas i barndomen om de skall kännas helt äkta.
På senare år har vi dessutom alltid varit på väg till Murviel runt midsommar och har därför tillbringat åtskilliga aftnar på resande fot.

Jag gillar idén om den svenska midsommaren. Den kan förstås vara alldeles magisk. Den är bara inte riktigt för mig.
Jag tycker dock att den är riktigt fin just så här; under ett rött parasoll och alldeles mätt i magen efter en brygglunch i södra hamnen i Skärhamn.