Nu jädrar är det full fart på Avenue F. Schmidt!

Alla de inblandade hantverkarna träffades irl för första gången tidigt imorse och som väntat rynkades pannor, kliades det i barr och möjligen skakades det i lönndom på ett och annat huvud. Hittills har all kontakt skett telefon­ledes, antingen via mig eller som direktkontakt. Oundvikligen leder sådant till ett och annat missförstånd och idag för första gången yttrade Gary dubier kring badrum 2. Kommer det att hinnas med under februari? Jag har medvetet pausat det andra bad­rummet tills vi ser viss progression på det första och bättre kan avgöra hur lång tid de olika momenten tar. Efter dagens fartfyllda arbeten har optimismen börjat leta sig tillbaka igen.
Att tidsschemat är pressat är ett understatement, så det springs upp och ner för trappor, ut och in, iväg till byggmeckan runtom i Béziers och tillbaka igen. Vi är galet imponerade av allihopa!
Under tiden tar vi emot leveranser och köper ännu en dusch men får åka hem utan den beställda badkarskranen. Lika bra det, för något lämpligt badkar har vi inte lyckats hitta. Det jag sett ut fick underkänt av Gary, eftersom det skulle kräva en rörledning genom takbjälken under. Det fattar ju vem som helst att det inte går, så jag får jaga vidare.

Så här i elfte timmen kom jag också på att vi behöver hyllor i duscharna. Lite försiktigt och trevande nämnde jag det och vips materialiserades en plan för den detaljen också.

– Vi skär till några block Siporex och fixerar dem i hörnen, kom raskt svaret på den stilla funderingen. Sedan täcks hela klabbet med Claystone – klart!

Det sitter inte direkt fast hos någon av dem som är här och hjälper oss.

Ett APT på Teams behövde jag också fixa tid för men det tyckte lilla jycken var väl så övermaga, så hon gjorde sitt bästa för att störa det. Det är mycket hund i den lilla pälskroppen och hennes skall kan överrösta det mesta.

Alltså fick hon ta med sig sin husse och gå ut. Att tysta mikrofonen var inte ett alternativ, eftersom det var jag som höll i mötet…

Det känns lite som att rumla runt i en torktumlare. Pulsen stiger medan allt, förutom det jag har alldeles framför nyllet, försvinner. Fokus på här och nu är helt nödvändigt. Det är inte mycket vi kan vara behjälpliga med på annat sätt än genom att serva med kaffe och näring, samt komma löpande när beslut om lampors placering och duschars höjd skall tas. I övrigt hjälper vi till genom att hålla oss undan men ändå närvara.

Tidsschemat har nog redan spruckit men vem hade förväntat sig något annat?

Jag går igång lite på alltihop. Det är spännande, nervöst och tillfredsställande på samma gång. Det händer nu, drygt fyra månader efter att förödelsen upptäcktes. Vi kan börja skönja en tillvaro där vi inte skall behöva förlora nattsömn över oro för trasiga rör och vatten som skvalpar runt i det fördolda.