Maj är månaden som bara försvann även i år. Det är något märkvärdigt med denna månad, för trots att det var längesedan jag var en betygssättande lärare och trots att jag har arbetsuppgifter som inte längre kräver min fysiska närvaro på en skola, så sitter jag här och förundras över att imorgon är det redan juni.

Alldeles nyss kom jag på mig själv med att jag glömt vilken dag vi åkte hem från Murviel senast. När jag sedan med L: s hjälp kom fram till att det var i torsdags, skrämde jag nästan mig själv. Det känns mycket längre sedan, så jag är skrämmande dagavill.

Sedan dess har jag (eller vi!) hunnnit med ett vackert bröllop vi Frykens strand i Värmland;

följt av morsdagsbesök hos mamma på hemvägen.

Igår var jag på trimkurs med hunden

och idag har jag jobbat igen tappade jobbtimmar. På det följde iordningställande av huset efter visningarna och nu har jag ramlat ner i mitt soffhörn.

Om några dagar är det student på Dingle; den allra första sedan skolans återstart, som inte är villkorad av en pandemi.

På lördag åker vi till Oslo igen för att fira Iben, som har namnfest. En norgeresa till och en hel del jobb återstår innan vi återvänder till Murviel för att hålla sommar och semester. Det slår mig att de vanliga dagarna på Tjörn i stort sett är ett avslutat kapitel nu. Varje gång jag plockar ur diskmaskinen eller tvättar ett par paltor, låter jag ett kritiskt öga granska allt jag plockar med;

– Skall den här få följa med flyttlasset till Tjuvkil? Eller är den ett fall för ”Loppis i ladan”?
Skall den rentav kastas eller vill den månne följa med till Murviel?
– Skall kläder upp på galjar och i lådor eller skall jag packa ner dem i resväskor med en gång?

Det är en väldigt speciell situation, inser jag, att vi inte har något att flytta till förrän i mars nästa år. Att vi skall sakna en permanent adress i Sverige under en period. Vad klarar vi oss utan i sju månader och vad måste vi se till att ha lättillgängligt, även om det magasineras? Och hur kommer vi att se på prylar vi inte sett under lång tid? Kommer vi ens att tycka att vi behöver dem längre? Blir det kanske kärt återseende?
Vårt fina tjörnhus börjar redan kännas som någon annans och min ständiga längtan till Murviel förvandlas sakta till en tydlig hemlängtan. Vi åkte hemifrån förra veckan, kändes det som. Ombytta roller för våra två hus, minsann. Murviel blir basen där vi hänger våra proverbiala hattar den närmaste tiden. Kommer det känslomässigt att förbli så, även efter att vi fått nycklarna till vårt radhus i Tjuvkil?

Solen skiner försommarvackert på vår ö idag men det är inte jättevarmt. Mina tankar behöver skingras en stund, så senaste stickprojekten får plockas fram och stressavdelningen på hjärnkontoret bommas igen för en stund. Imorgon skall jag åka och köpa mässingskrokar till murvielbadrummen. Vissa saker är riktigt svåra att hitta i våra franska hoods. Min inredningsstil är inte tillräckligt brutalmodern (förlåt om det tåtrampas …) för att vara kompatibel med standardutbudet på byggfirmorna. Iallafall när jag snabbt behöver hitta det jag fått för mig att jag vill ha. De utanpåliggande kopparrören i de nyfixade badrummen är snygga, tycker jag. Men hade jag insett hur mycket detektivarbete på detaljnivå de skulle kräva, hade jag kanske tänkt om.
Fast nu vandrade visst tankarna iväg igen. Det skulle de ju inte.

Garn mellan fingrarna skulle det ju bli. À bientôt!