Eller var det snarare en något tidig försommar jag upplevde? Efter ändlösa veckor med frost på bilrutan,

is på dalasjöarna och till och med lätt snöfall på vägen mellan Falun och Rättvik om morgnarna, så landade jag under mitt orangea parasoll i en skönt väderbiten transat med hunden flämtande i solen och tvätt på tork i en knappt märkbar vind.

Jag sätter mig sällan i direkt sol numer. Åtminstone inte om det inte finns vatten i närheten. Att plåga mig till en solbränna är inte längre något jag ägnar mig åt, men värme storgillas. Alltså var de där varma dagarna i Tjuvkil efterlängtade! L klippte vår lilla gräsplätt och det doftade intensivt av nyklippt gräs blandat med små puffar av lavendeldoft från lakanen på tork.

Humlesurr, fågelsång och långt borta ljudet från Marstrandsvägen fyllde luften. Barnröster hörs där ständigt också och hela området andas liv och harmoni när alla letar sig ut ur sina hus för att sniffa på våren. Jag tillät mig att njuta av det. Imorse bar det av igen till den här ljuvliga lilla loppan;

Det är njutning av ett annat, fullkomligt ljuvligt slag. Med henne är livet ett sagoäventyr där Maj är regissör, rollbesättare, scenograf och manusförfattare och det gäller att hänga med i svängarna, för det går undan. Inom loppet av bara några minuter förflyttar vi oss sömlöst mellan Alfons,
Pettson och Findus, Mamma Mu & Kråkans och Bockarna Buses värld. Det är hisnande fantasifullt och intensivt.

Mitt tillfälliga uppdrag i Rättvik är drivet av just möjligheten att få hänga mer med Maj ett tag. Det hann bli alldeles för lite av den varan under vintern som just passerat. Just nu funderar jag också över hur jag skulle kunna få till motsvarande med oslobarnbarnen och gullungarna i Solna, för hur viktigt det än är med långa vistelser i Murviel och vilsam tillvaro i Tjuvkil, så måste längtan efter småttingarna också hanteras.
Flera av våra svenska vänner och bekanta i Frankrike har gett upp sina franska visten med hänvisning till just längtan efter barnbarnen. Jag förstår dem. För egen del är dock inte det aktuellt. Murviel är alldeles för mycket av ett ”hemma” för att jag skall vilja ge upp det.

Faktiskt är murvelhuset den plats som varit min längst av alla mina olika boenden genom livet. Det är också den plats jag älskat – och älskar! – allra mest. Om två veckor åker vi en snabbtur dit. För min del bara över en helg, med L kan stanna lite längre. Det känns lite som den tillvaro vi hade när murvellivet var nytt och Skavstakärran flög på lördagar och tisdagar. Det blev många korta resor och precis som då, är en helg bättre än ingenting alls. Allt har dessutom sin tid och nu är det intensivt jobb, barn och barnbarn som gäller några månader framöver.