Detta bildspel kräver JavaScript.

Favoritmejlen just nu kommer från Ewa och idag kom ett till inför vår avresa till Murviel imorgon. Mejlet innhöll nya bilder från det nystädade huset och det ser inte dumt ut alls. Lite fix i köket men betydligt mindre än som jag minns det från i höstas. Jag nyper i armen igen och säger till mig själv att jag måste förbereda mig på överraskningar som inte är lika angenäma, för visst vore det konstigt om inte också sådana dök upp?
Huset är städat, fönstren putsade och det enorma garaget sopat.
Hej Huset, nu kommer vi!

En offert från Swiss Life på en hemförsäkring för murvelhuset damp ner i lådan idag och jag kan konstatera att det är billigare att försäkra sitt hus i Frankrike än här hemma. Överraskningar av det slaget är ju trevliga.
I min inbox dök också till slut ett Vente d’immeuble entier upp med besked om att slutbetalningen nått fram. Mitt namn i dokumenten stämmer inte nu heller – det är mitt flicknamn som gäller, tillsammans med uppgift om min ex-mans namn och datum för skilsmässan och trots att jag fått förklarat för mig att så fungerar det i Frankrike, så kan jag inte låta bli att bli irriterad. Jag heter inte det de envisas att kalla mig. Det var länge sedan det var jag. Feministen i mig vägrar dessutom att hålla sig lugn och det är tur att vi har goda relationer, exet och jag, annars skulle jag nog dessutom uppleva det som en ren kränkning. Nu skämtar vi om det istället och jag återgår till att gotta mig åt tanken att snart är vi där hos apelsinträdet, stentrappan och den lätt raggiga trädgården. Runt tjugo grader säger väderprognosen att det skall bli när vi om några dagar dyker upp i Murviel. Det gillar jag. Skarpt.

Så var kosingen på väg söderut via banketern! Vi har skickat slutbetalningen för vårt murvelhus och firat med italienskt Chiantivin men lovar att hädanefter mest dricka franskt! Jag nyper mig lite i armen för verklighetskontroll och kan konstatera att jo, det sved lite och jo, det ÄR på riktigt. Familjen har köpt ett franskt hus.

På min femtioårsfest i somras sjöng underbara lilla S och hennes vän L om att när de blir stora ska de ”get rich and buy our parents homes in the south of France”.

Och rika kan de ju satsa på att bli om de vill men det där med huset, det är redan kirrat. Och det till priset av ett högst ordinärt dito här uppe i norr. Hur det blir, det börjar vi ana om en dryg vecka när vi äntligen är på plats och tar drömmen i besittning. Härom natten manifesterade sig drömmen som en mardrömsdito men det får föras det allmänna sinnestillstånd som bara ibland och väldigt flyktigt skickar tvivel min väg. Lite skrämmande med drömmar som till slut skall realiseras, för tänk om…

Så är möte bokat med bank i Beziers och med trädgårdsmästare i Murviel. Offert för poolskötsel på ingång och städning av huset inför tillträde om 12(!) dagar är beställt, allt med hjälp av Ewa. Tryggt och bra känns det.

Tydligen hade en vattenslang sprungit läck efter köldknäppen härom sistens men en snäll granne hade larmat och sett till att vattnet stängdes av, så vi har alldeles uppenbart ett hus mitt i en by, som inte bara ser och hör utan också tar ansvar. Hur bra som helst.
I Stockholm är det vår. En urban sådan på vår balkong med vad som måste beskrivas som ett eget mikroklimat, där vi skall försöka oss på basilika och annat soltörstande i sommar. Det fungerade aldrig i Älta men nu kanske världens bästa pesto, tillagad av dagens födelsedagsbarn L, kan göras på egenodlat från sjätte våningen?
I veckan skall sängar till murvelhuset beställas via IKEA i Montpellier. Ska bli spännande att se hur det fungerar!

Så har vi klarat av 2/3 av våra fastighetsaffärer när vi imorse sa hejdå till ältahuset. En aldrig så liten ilning av vemod genomfors mig innan tankarna flög söderut igen. Himla effektivt det där och inte långt kvar nu!
Måltiderna på vårt stora trädäck i Älta byts mot balkongvärme på sjätte våningen i en betydligt mer urban miljö med Globen utanför köksfönstret och Enskededalen på andra sidan. Men framförallt byts de mot franska diton i en lummig trädgård.

Bengt och hans fru har en lada vid sitt sommarställe, där de har loppis varje sommar. De såg min annons om hyllor på blocket, kom åkande några timmar senare och plockade med sig alla de där obskyra prylarna som jag inte visste vad jag skulle göra med och genast gick flytten lekande lätt. Jag älskar både Bengt och Blocket. Och hans fru.
I helgen gör vi det sista, sedan skall vi koncentrera oss på lägenhet och franskt hus!

22 dagar kvar, säger widgeten i högerkolumnen och det blir alltmer påtagligt varför vi gör denna vansinnesflytt, som just i detta nu känns jobbigare än vad jag i mina vildaste fantasier hade kunnat föreställa mig. Jag hade behövt vara ledig ett par veckor minst för att ro detta i land med något litet slags eqvilibrium i behåll.

Istället åker L på tjänsteresa i tre dagar, jag ger mig iväg på utbildning i lika många dagar och kvar i huset är allt det där som vi inte riktigt vet var det skall ta vägen. Mycket skulle komma väl till pass i Murviel men var skall vi magasinera det under tiden? Och hur skall det i såfall fraktas ner? Varenda kubikcentimeter kostar och jag blir stående med den ena prylen efter den andra i handen och undrar om det är värt det eller om den skall säljas, skänkas bort, sparas, förvaras eller skrotas! Det tar eoner av tid i anspråk och jag måste göra det själv.

Adrenalinet pumpar, avkopplingen känns långt bort men så kommer det ett mejl från Ewa med bilder från vår franska trädgård, där mimosan blommar och fem apelsiner, som trotsat kylan, klamrar sig fast på vårt alldeles egna apelsinträd och allt bara rinner av mig för att istället ersättas av tillförsikt och förväntan.

    

 Om 22 dagar är tillvaron en annan.

Om 22 dagar har vi lagt stockholmsflytten bakom oss och tar murvelhuset i anspråk. Murvelhuset heter det numer. S har döpt det.

I påskhelgen kommer första invasionen och hela vilda storfamiljen skall leta påskägg bland palmer, apelsinträd och oliver. DET blir grejer, det!

Idag fick Huset lite historia med hjälp av O, som berättade om glada stunder familjen haft i sin franska dröm. En dröm som fanns där en stund men sedan tog en annan riktning, när livet kom och ställde sig i vägen. Planerna som realiserades och de som lades på is. Annat som fick ett abrupt slut.

Hon verkar så stark, O, och glad. Hon berör och har mycket att dela med sig av och även om vi hann prata om murvielhuset också, så var det inte därför vi stämt möte, utan för att se om vi kan etablera ett samarbete mellan min skola och hennes stiftelse. Så kommer det också att bli.

Murvielhuset har sett många människor inom sina väggar och historien om dem alla ger huset själ. O berättar om sköna dagar alldeles ifred i trädgården och om cykelturer bland vinodlingarna. Cyklar, utbrister hon plötsligt; ni måste ha cyklar i huset, för det är så fint att cykla där! Min S har sagt samma sak, utan att som O veta, bara anta.

Det stora mimosaträdet i vår franska trädgård blommar nu, fick jag veta av en bloggare som jag följer. Jag visste inte att det stod ett sådant träd där. Jag vet egentligen väldigt lite om huset vi köpt och då blir varje liten hälsning, oavsett i vilken form den kommer, ännu en välkommen pusselbit till det som nu är vår franska dröm.