Snöglopp och bara några enstaka plusgrader var vad jag såg utanför fönstret när jag vaknade hemma i Stockholm i morse och jag inser hur stor skillnad det faktiskt är mellan de sydligare breddgrader där vårt nya hus ligger och det Stockholm som fram till nu varit mitt huvudsakliga hemma.
Nu finns det ett hemma till.
Känns det som.
Det var svårt att lämna murvelhuset igår. Att stänga luckorna och säga hejdå. De tre dagarna känns som veckor och det är tur att det är mindre än två veckor till nästa gång vi åker dit. Då blir vi dessutom fler och då skall huset fyllas, förutom med människor vi vill ha omkring oss, med sängar, köksattiraljer och allehanda möbler som vi förhoppningsvis kommer att hitta i antikaffärer och på marknader.
Ett garde à manger står överst på önskelistan. Ett stort med hönsnät i luckorna. Som ett sånt här, till exempel:

Igår sprang jag omkring med kameran för att fota detaljer i huset:

Det är redan sen lördagskväll och imorgon bär det av hemåt igen. Vi har fyllt de dryga tre dagarna här med så mycket att det känns som om vi varit här mycket längre. I byn vet nu alla att vi tagit murvelhuset i besittning; vi hinner inte berätta vilket hus vi köpt innan de nickar ivrigt och säger ah! det är NI som köpt elvan nere i backen! Välkomna!
Vi har gått igenom huset tillsammans med Francois och bestämt vad som skall åtgärdas först. Köket behöver bänkskivor och lite annat småfix. Övervåningen saknar golvlister och betonggolvet skriker efter klinker. Hängrännan ovanför entrén är av glaserad keramik och en bit av den har gått sönder och behöver bytas ut. Det ser alldeles fantastiskt ut med den gröna keramiken men är knappast något för kallare och blötare klimat än här!
Bertrand, trädgårdsmästaren, tillika historielärare(!), har gått igenom trädgården med oss och berättat att de stora träden vid infarten är akacia, lager och askar. En del av dem måste tas ned, andra behöver bara en ansning. Fyra sjuka palmer måste bort, för de är angripna av fjärilslarver och de som inte redan gått hädan, är ohjälpligt döende. Ett olivträd skall grävas upp och flyttas för att få ljus, en förfärligt giftig barrväxt, med obehagliga larver i, skall också bort, så att ingen får dem på sig och därmed drabbas av gruvliga hudåkommor.

Bort med gräs, på med shingel, ner med tåliga marktäckare, som inte behöver vatten, och vi har en trädgård som kommer att kräva ett minimum av skötsel. Enligt Bertrand.
Bertrand kunde också berätta att vårt hus snarare är tvåhundrafemtio år gammalt och inte drygt hundra, som vi först trodde och när han ändå var igång kunde han berätta om de för området så typiska cirkuladebyarna men det drar jag inte här – det kan den intresserade googla istället!
Hemfärd imorgon, alltså, via Girona.
Om två veckor är vi här igen och då blir vi många – jag tror Huset kommar att trivas med det!

Till sist är alla försäkringspapper påskrivna. I Pezenas, där vi hann med en lunch på Brasserie Molière, har Swiss Life sitt kontor och på vägen mellan lunchstället och försäkringsbolaget rullade vi förbi hysteriskt många brocantes, så många turer dit lär det bli framöver!
Färden gick sedan vidare till Djävulsbron och krukmakarbyn St Jean de Fos, .där vi köpte en gigantisk salladsskål, tallrikar och soppskål. Ett glas rosé blev det förstås för det krävde utsikten över den fantastiska ravinen vid bron. Ägaren till La Bergerie hade eoner av tid så här innan turistsäsongen börjat och vi hann avhandla både Palme, Castro och en hoper fotbollsspelare innan vi lämnade både honom och utsikten.
Väl hemma gick L på skattjakt i den enorma källaren och hittade både kakel och spindelväv. Får se vad vi kan hitta på med det? Kaklet alltså – spindelväven får vi städa bort. En annan gång.
Bilder hade jag tänkt lägga upp men det vill inte fungera – jag tror bestämt att det gamla stenhuset inte har lust att släppa igenom tillräckligt med uppkoppling, det franska kontant-sim:et till trots. Jag får komplettera med dem senare

Klockan är 11 och jag sitter på madrasskanten i murvelhuset, där vi skall sova vår första natt. Ute är dimman tät efter en solig och fin languedocdag. Trafiken på gatan utanför har tystnat och vi har sovrumsfönstret mot den nu mörka trädgården öppet. Andra ljud har tagit över; en hund gnyr lite sorgset, kanske är den mörkrädd? Det mesta av den unkna, instängda lukten i huset är borta, vi har vädrat hela dagen.

Sol har lapats utanför poolhuset intill den grönsörjiga poolen och jag har plockat torra apelsiner från det illa åtgångna apelsinträdet. Huset och trädgården skall ut ur sin långa dvala nu, göra sig redo för familjen och det känns nästan högtidligt så här efter att den första euforin lagt sig och intrycken skall sorteras.

Dagen började som den slutar, i tät dimma på Hotel des Poètes inne i Beziers. Därifrån for vi direkt till Huset för att möta Ewa och inspektera städningen. Vi stannade lite för länge och blev en aning sena till notarien i Magalas, där vi också träffade Freddy, mäklaren som vi dittills bara haft kontakt med mejlledes. Buntvis med papper signerades, inget lämnades åt slumpen och det hela kändes väldigt ordentligt, om än en smula omständigt.

Ytterligare en sväng till förbi ägorna hanns med innan det var dags för banken, där franskt konto skulle öppnas. Mer handskakningar, bonjours och pleased to meet yous och så stod vi utanför bankporten och tittade på varandra, L och jag. Vi har ett franskt hus och ett franskt bankkonto. I kylskåpet står champagneflaskan från Ewa. Imorgon, när den blivit riktigt kall och god, skall den korkas upp.

Och hur känns sånt, då, kan man fråga sig?

Overkligt.

Inte klokt.

Ödmjuk känner jag mig inför det faktum att vi rott det här i hamn så långt och vi är rackarns glada.

Mme flicknamn skulle kunna vänja sig vid detta, minsann.