Det här med alla larmrapporter om svensk skola kan ju få vem som helst att misströsta, för det angår ju oss alla. När man som jag befinner sig mitt i stormens öga och på daglig basis måste förhålla sig till allt som skrivs, sägs och redovisas, finns det flera sätt att förhålla sig. I perioder kör jag ner händerna i rockfickorna, lutar mig lätt framåt och marscherar iväg, ivrigt ignorerande alla braskande facebookinlägg, tidningsrubriker och tweets. Men nu är det valår och hart när omöjligt att ducka. Så jag omvärldsbevakar, för det skall man ju och när de glasögonen sitter på näsan lämnar jag inte skolan ens när jag ger mig ut på franska drömmerier.
Som härom dagen, när jag äntligen tog mig tid att läsa France Magazine, behändigt nedladdad på min iPad:

Bäst som jag gottar mig i artiklar om Avignon, Korsika och muralmålningar i Lyon, sticker ögat iväg och fångar upp spännande rader om senaste PISA-mätningen. Av den framgår nämligen att franska femtonåringar rasar på rankinglistan när det gäller mattekunskaper och det bekymrar naturligtvis fransoserna. I den franska lärarkåren hörs dessutom allt starkare röster om att den franska skolan är för elitistisk, inte tillräckligt kompensatorisk och ägnar sina elever med särskilda behov alldeles för lite uppmärksamhet.

Den eviga sanningen om att det är den någorlunda välbärgade vita medelklassens barn som får bäst förutsättningar att lyckas i sina studier gäller föga förvånande också i Frankrike.

Om det franska skolsystemet vet jag egentligen ännu så länge alldeles för lite för att ha bestämda åsikter om hur det fungerar eller inte fungerar. Om svensk skola vet jag desto mer och värjer mig mot beskrivningen av vår unga som allt okunnigare, allt sämre rustade för framtiden och lurade på en gedigen utbildning.

För jag ser också något annat. En frejdighet och en problemlösarförmåga parad med en självständighet som utgör nog så viktiga egenskaper att få med sig ut i livet – dessa, liksom förmågan att ifrågasätta och inte ge sig förrän svar fås eller hittas.
Att kunskap är färskvara är än mera en sanning i vår informationskompakta samtid. Att i skolan få lära sig hantera och värdera det ständiga informationsflödet ställer krav också på helt andra kompetenser än de klassiska som handlar om att plugga in fakta. Vi behöver kunna det också, naturligtvis. Men att kunna lita till sin egen förmåga och att ifrågasätta, liksom att veta hur och var du får svar på det du behöver veta, får stor betydelse för kvaliteten på nyförvärvad kunskap.
Och hur mäts sådant?
Klarar PISA det?
Skolfolk i Sydkorea, tex, vill gärna veta det, trots att de toppar PISA:s kunskapsliga. Där handlar bekymren om att eleverna inte har någon fritid och att det är glesare med unga innovatörer än i exempelvis Sverige. Om det skulle jag kunna skriva ett inlägg till men jag tror att det får räcka nu och så hänvisar jag till en artikel i Svd idag, för den som är intresserad.
Jag skall istället tanka ner nyaste numret av France Magazine för lite dagdrömmerier. À bientôt!