Det är något slags vardag igen efter alla helgerna och jag har öppnat jobbdatorn för att förbereda så smått inför nästa vecka. Det känns märkligt hemtamt, trots att jobbet bara varit mitt i knappa två månader ännu så länge. Jag är glad över jobbet och den normalitet det skänker, efter det mest turbulenta år jag upplevt på mycket, mycket länge. Hela känsloregistret har bråkat om första parkett det gångna året – det vore välkommet med ekvilibrium nu.
Årets jul och nyårsfirande blev inte heller i år så som vi ursprungligen planerat, men åh, så fint vi har haft det!

Inför julaftonstabberaset

Sista-minuten-rim

… och ett omöjligt pussel…

På värmländsk landsbygd med en stor del av familjen och en inte obetydlig hoper annat trevligt folk. Inte en gnutta snö men en och annan vinterblek solglimt lyckades bada landskapet i ljus korta stunder. Inga intensivblå languedochimlar, men vackert.

Värmländsk julvy

30 december på väg från Tjörn

Jag vet fortfarande inte riktigt när vi kan ses igen, languedochimlarna och jag, men det skall förhoppningsvis inte dröja alltför länge.

På nyårsafton stod vi runt en sprakande eld tillsammans vid tolvslaget och kastade in lappar med saker vi inte vill ska hända 2014, och det finns mycket av det som präglat 2013, som jag inte vill uppleva igen.

Och andra saker, allra mest sådant som jag förknippar med Murviel, som jag vill se repriseras om och om igen. Fast bara om det är tillsammans med mina allra mest älskade.
2013 har påmint mig om det, gång på gång. Att människorna kommer först, platsen sen.
Av 2014 önskar jag mig vardag.
Lite lagom lunk med intensivare perioder emellanåt.
En och annan tripp till murvelhuset som bryter av och sänker axlarna.
Skype och telefonsamtal med J, E och S, där samtalen blir kortare än vad jag egentligen vill, för att älsklingarna är upptagna med annat.
De numera dagliga, trygga samtalen med mamma om allt och ingenting.
Och middag klockan sju.
Av 2014 önskar jag mig total avsaknad av dramatik – törs jag be om det?