Kategoriarkiv: Fransk kuriosa

Je suis morte de rire – un poisson d’avril

02 lördag Apr 2016

Posted by in Fransk kuriosa, Franskt traggel, Läsning, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jo , jag gör mig till och svassar runt med mina nyfunna språkkunskaper och för alla er som inte redan är slängda i det vackra tungomålet eller som inte har den stora ynnesten att en gång i veckan få lära sig matnyttiga franska fraser av Johanna på Johanna K Mård franskakurser och översättningar, kan jag berätta att rubriken betyder Jag dör av skratt – ett aprilskämt.

Nu var ju första april igår och jag är lite sent ute, kan tyckas, men jag fick mig ett sånt gott skratt imorse att jag bara måste dela med mig. Och nej, det är inte det där roliga skämtet att Languedoc har trehundra soldagar om året, som det handlar om;

Jämngrått…
…fast älskar trädgården ändå. På terrassen ligger tjärpapp i väntan på carrelage.
Buketten fortfarande fin efter mer än en vecka.
regnblöt trappa med skönt flöde

det har jag för länge sedan insett är en varierande sanning. Jag är nämligen en regnmagnet, så medan solen lyser in genom fönstret hos de allra mest älskade därhemma, så sitter jag och lyssnar på regnsmattret utanför. Ingen bättring är i sikte heller innan det är dags att åka hem på tisdag. Fast vet ni, det gör inte så mycket. Jag trallar runt i mitt Happy Place och mår bra ändå.

Kudden i den holländska soffan skulle passa bra här med

Lysannes kudde gillar jag!

Väder må vara intressant men för detta inlägg blev det ett sidospår; jag skulle ju berätta om morgonkvistens gapskratt. Det handlar om engelsmän, som i sina allra ljusaste stunder är formidabla på att driva med sig själva. Ett visst mått av koketterande ingår men det tar jag. Min gamla anglofili liksom finns där och lurar i bakgrunden och jag är beredd att förlåta det mesta.

Imorse fångade en facebooklänk mitt intresse. En braskande rubrik på den engelskspråkiga Languedoc Living deklarerade, att nu stundar hårda tider för brittiska expatrioter i Frankrike, om Brexit blir verklighet i sommar. Jag läste med stort intresse, nickade och hann tänka att krav på att kunna tala språket i landet där du bor och arbetar rimligen också kan ställas på engelsmän utomlands. De är ju, om än kanske fördomsfullt, notoriskt kassa på främmande språk.

Men att artikeln är ett aprilskämt blir tydligt ganska snart och när det några stycken in i redogörelsen börjar talas om the Académie’s infamous mobile language patrols, så viker jag mig dubbel och blir på så gott humör att jag nog kommer att vissla mig genom resten av dagen.

Patrullbilen skall enligt uppgift stanna när en misstänkt britt upptäcks och frågor ställas för att klargöra vilken nivå sagda/sagde britt har på sina franskkunskaper:

New arrivals would be expected to answer a question like: Comment je peux aller a la gare (How do I get to the post office) [sic] while long term expats would need to show they can master the subjunctive whilst talking about cheese.

Att de nya reglerna kommer att ställa till det också för myndigheter i Storbritannien kanske Brexit-förespråkarna inte har tänkt på:

A spokesman for the Home Office in Britain said they couldn’t comment as they were still trying to find someone who could speak French to translate the reports from the media.

eller:

France’s ministry of culture responded to our request to confirm the reports, but unfortunately we weren’t able to understand what they said.

Fransmännen kommer enligt uppgift att bjuda hårdnackat motstånd:

The Academie Française said they would only talk to French media.

Vi får väl hoppas att britterna tar sitt förnuft tillfånga och röstar nej till Brexit. Annars vet ingen var det slutar.

Vingslag…

02 tisdag Jun 2015

Posted by in Fransk kuriosa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Vår lilla by har hängt med ett tag. De äldsta murarna är medeltida och platsen är vald med omsorg för att byborna skulle ha fälten runtomkring kullen under uppsikt. De trånga gränderna cirklar sig upp till slottet och husen agerade en gång skyddsmur mot illasinnade katharer och andra fiender som ville ta byn i besittning.

Nu är byn med de gamla murarna – Mur-viel – utsatt för ett annat slags invasion och det är vi som står för den. Fast vi bjuds in och tas emot av byborna, som säkert skakar på huvudena åt oss med jämna mellanrum men som tålmodigt välkomnar oss in i gemenskapen ändå.

Fast de första turisterna är vi minsann inte; fler än jag har njutit av vyn över byn när de närmat sig, oavsett om det skett i bil, till fots eller kanske med häst och vagn:

… och drygt hundra år tidigare!

Och visst känns vyn igen? Kanske har den lyckats sänka många fler axlar än bara mina genom åren?

 

När sambon drar till Frankrike utan dig

18 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Fransk kuriosa

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jo, så får det bli. På torsdag far jag till Göteborg för lite konferensande medan L flyger söderut till murvelhuset. Det kan han vara värd. Trippen ned kom lite hastigt på, eftersom vi i vårt byte av fransk bank fått lite bryderier som behöver lösas på plats. Helst av någon som är något mer slängd i sin franska variant av trut än jag. Alltså stannar jag kvar i det novembergråa och jobbar vidare medan L far ner för lite skadereglering.

Vi är genuint bortskämda med vår svenska internetbank, i mitt fall kombinerat med både Swisch och supersnabba mobilbanken och jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så stor skillnad mellan hur bankerna i ”mina” båda länder fungerar. Här dubbelkollar jag alltid utgiftskontot innan jag genomför större betalningar. Jag har kontroll intill sista öret.

Med det franska kontot har det hittills krävts större säkerhetsmarginaler, då vi inte fått den franska internetbanken att fungera. Med den nya banken – Crédit Agricole – skall det förhoppningsvis gå bättre, även om jag inte lär slippa undan checkarna.

IMG_4673

Älska dem kommer jag aldrig att göra. Hålla ordning på dem får jag göra dock, har jag lärt mig. Monsieur Banque skickar annars stränga brev om rättelse i leden. Rättar in oss i leden gör vi naturligtvis snabbt som ögat men visst hann en lätt darrning av obehag förnimmas innan kontakt var tagen, möten bokade och flygstolar reserverade. För L, alltså.

Jag stannar som sagt hemma.

Tålmodigt bär jag denna min gråa lott.

Helt utan bitterhet.

 

La voiture française

03 fredag Okt 2014

Posted by in Fransk kuriosa, La voiture, Murvelhuset

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Kvällarna är ljumma fortfarande. Nätterna svala utanför det nattöppna fönstret. Jag tar plats i solen om dagarna och njuter av skön sommarvärme. Luften är klar, fåglarna har dragit ner tempot och det råder skön eftersäsong. Av ovädret i början av veckan minns jag ingenting.
Det är tredje oktober och sista dagen i Murviel för den här gången. Jag har tankat styrka, ägnat mig åt eftertanke och min kokande hjärna har fått helt nödvändig vila. Förhoppningsvis kan den därför vara till större hjälp framöver. Det här är det riktigt fina med att vara med franskt hus – att kunna fly för en stund till behagligare temperaturer när minusgraderna gör sig påminda där hemma om morgnarna.

poolglitter

Som vanligt har jag inte hunnit med hälften av det jag föresatt mig att göra, eftersom jag varje gång härnere blir så upptagen av att njuta! Men våra carte bleu är fixade och – j’ai une voiture française maintenant! Många timmar på prefekturen och finanscentret i Bèziers, med en avslutande tur till maireriet idag, krävdes innan jag nu till slut har mitt tillfälliga franska carte grise i handen. Bilens svenska registreringsbevis är borta, om ca en vecka kommer de riktiga pappren och då far Sandrine iväg och fixar de nya registreringsskyltarna.
Bortsett från det irriterande namndebaclet, så har det gått väldigt smidigt och alla de franska ämbetsmännen och -kvinnorna jag mött har varit hjälpsamma, förstående och med ett formidabelt lösningsfokus.

Ikväll blir det en tur till Pezenas igen. För att uträtta de ärenden vi inte lyckades med i måndags, när regnet hällde och butikerna var stängda.

What’s in a name…

02 torsdag Okt 2014

Posted by in Fransk kuriosa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ganska mycket, om du frågar mig. Åtminstone när byråkratiska franska myndigheter helt sonika byter namn på dig utan att ens försöka förstå att det här med namnkultur skiljer sig från ett land till ett annat.

Mitt namn förstår de inte. Alls.

Att vara frånskild är en sak. Sådant förekommer också här. Att behålla det namn dina barn bär efter en skilsmässa, det förstår de inte. Däremot.

Jag har dessutom begåvats med inte mindre än tre förnamn. Jag lyssnar om man ropar Elisabeth efter mig men först i raden av de tre namnen kommer Olaug. Norskt, så det förslår men på intet sätt ett namn jag vill använda. Mest kanske för att ytterst få svenskar kan uttala det men också för att det helt enkelt inte är jag. Min mormor hette så – för mig finns det där bara.

Madame G, det är jag, trodde jag.

Men icke.

Här heter jag Mademoiselle Olaug Svensson, oavsett vad jag tycker om saken. Att inte en siffra är rätt när detta skall matchas mot mina identitetshandlingar, ställer till med all möjlig oreda.

Idag var dagen D då bilen skulle bli fransk. Alla papper var förberedda, utom just en räkning där mitt namn finns med och som därmed kan styrka att jag bor i/äger ett hus i Murviel. Sambons namn finns naturligtvis med – han är ju man och åtnjuter därmed per automatik både respekt och tillmäts både intellekt och allehanda förmågor. Men Olaug Svensson, vem är hon?

Handläggarna i Beziérs skakade på huvudet och ursäktade lite försiktigt alla bekymmer det förorsakade att mitt flicknamn inte längre syns i andra papper än i min födelseattest. Hjälpsamma var de också så till den  milda grad att de lyckades vaska fram att jag minsann varit gift med efternamnet G med hjälp av en kopia från det snart tre år gamla köpekontraktet.

Så fick jag min stämpel efter ett antal timmars hattande fram och tillbaka och imorgon är tanken att jag skall traska upp till maireriet, få en stämpel till, invänta det franska registreringsbeviset och sedan med detta i hand få ännu en stämpel och därmed kunna slutföra importen av bilen.

Det blir bra. Tror jag.

Putting ”a Dying Town Back on Its Feet”

27 torsdag Mar 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Fransk kuriosa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Det har varit borgmästarval i Frankrike. Med ansenliga framgångar för Marine Le Pen. Vår del av Frankrike är inte förskonad och vi har mer än en gång blivit varse hur det förhåller sig. Alltifrån vinfarfar på gården Ravanès alldeles nästgårds, där jag och mitt sällskap hamnade i en diskussion om invandring mitt i vinprovandet en vacker oktoberdag för ett och ett halvt år sedan

IMG_2994

till gubbarna från Front Nationale, som delade ut flyers i Montpellier häromsistens.

IMG_7228

På Domaine de Ravanès styrde vi diplomatiskt tillbaka samtalet till de goda vinerna, när monsieurs främlingsfientlighet stack fram sitt fula tryne. Det var ett intressant besök ändå eller kanske just därför, för det visade sig att familjen var en av de många franskättlingar som flydde från Algeriet på sextiotalet och att motvilligheten, eller hatet, för den delen, hade sin upprinnelse där, i familjetragedien. Det är inte helt enkelt men det går naturligtvis inte att ursäkta rasism ändå, oavsett hur den en gång tog sin början. I synnerhet inte med tanke på hur länge sedan det börjar bli. Men precis så fungerar det väl oftast – ett osande hat som övergår i en nedärvd bitterhet genom flera generationer, ordentligt rotat och inte längre ifrågasatt.

Béziers, vår närmaste större stad, har jag ännu inte lyckats få grepp om. Den känns ruff, bitvis rå och lite bortglömd, trots att den kunde vara hur charmig som helst.

IMG_0420

Just det vill en av borgmästarkandidaterna ändra på. En gång var Béziers en tummelplats för parisisk societet, ditlockade av ett rikt kulturliv med otaliga teatrar, Paul Riquets imponerande paradgata och många välrenommerade(!) bordeller. Vinpengarna flödade och staden var rik.

Så slog phylloxera till och Béziers övergavs. Nu är den Frankrikes fjärde fattigaste och det märks.

Området saknar inte turister, konstaterar borgmästarkandidaten men ytterst få hittar in till Béziers. De som suttit på den politiska makten de senaste 18 åren har inte lyckats vända den trenden. Kan Robert Ménard, utmanaren, ändra på det? Kan han väcka liv i den döende staden?

Han har chansen nu. Han rönte framgång i valet. Han säger sig vara opolitisk, men stöds bland annat av Front Nationale och säger sig sympatisera med många av Le Pens idéer.

Han vill göra Béziers till en stolt stad. Och vem vill inte vara stolt över sin stad?

Bra grogrund för högerextrema strömningar, alltså. Trötta husfasader och hög arbetslöshet. Allt fler som inte klarar att betala kommunalskatten. Stängda caféer och tomma affärslokaler.

Ménard, mannen som en gång grundade Reporters sans frontiers, vill ändra på det. Öppna upp staden. Släppa in ljus och bryta segregeringen för att få staden att kännas trygg igen. Det går inte att integrera alla, säger han.

Han är inte rasist men sympatiserar med Le Pens idéer.

Han är inte rasist men säger att det inte går att integrera alla.

Menar han att arbetslösheten sjunker om invandringen begränsas mer än vad som redan sker?

Blir husfasaderna vackrare med färre immigranter? Caféerna fler? Butikerna?

Ménard är kontroversiell men inte politisk. Menar han.

Jag är skeptisk.

 

Fransk skola eller svensk? Eller kanske sydkoreansk?

05 onsdag Feb 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Fransk kuriosa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det här med alla larmrapporter om svensk skola kan ju få vem som helst att misströsta, för det angår ju oss alla. När man som jag befinner sig mitt i stormens öga och på daglig basis måste förhålla sig till allt som skrivs, sägs och redovisas, finns det flera sätt att förhålla sig. I perioder kör jag ner händerna i rockfickorna, lutar mig lätt framåt och marscherar iväg, ivrigt ignorerande alla braskande facebookinlägg, tidningsrubriker och tweets. Men nu är det valår och hart när omöjligt att ducka. Så jag omvärldsbevakar, för det skall man ju och när de glasögonen sitter på näsan lämnar jag inte skolan ens när jag ger mig ut på franska drömmerier.
Som härom dagen, när jag äntligen tog mig tid att läsa France Magazine, behändigt nedladdad på min iPad:

image

Bäst som jag gottar mig i artiklar om Avignon, Korsika och muralmålningar i Lyon, sticker ögat iväg och fångar upp spännande rader om senaste PISA-mätningen. Av den framgår nämligen att franska femtonåringar rasar på rankinglistan när det gäller mattekunskaper och det bekymrar naturligtvis fransoserna. I den franska lärarkåren hörs dessutom allt starkare röster om att den franska skolan är för elitistisk, inte tillräckligt kompensatorisk och ägnar sina elever med särskilda behov alldeles för lite uppmärksamhet.

Den eviga sanningen om att det är den någorlunda välbärgade vita medelklassens barn som får bäst förutsättningar att lyckas i sina studier gäller föga förvånande också i Frankrike.

Om det franska skolsystemet vet jag egentligen ännu så länge alldeles för lite för att ha bestämda åsikter om hur det fungerar eller inte fungerar. Om svensk skola vet jag desto mer och värjer mig mot beskrivningen av vår unga som allt okunnigare, allt sämre rustade för framtiden och lurade på en gedigen utbildning.

För jag ser också något annat. En frejdighet och en problemlösarförmåga parad med en självständighet som utgör nog så viktiga egenskaper att få med sig ut i livet – dessa, liksom förmågan att ifrågasätta och inte ge sig förrän svar fås eller hittas.
Att kunskap är färskvara är än mera en sanning i vår informationskompakta samtid. Att i skolan få lära sig hantera och värdera det ständiga informationsflödet ställer krav också på helt andra kompetenser än de klassiska som handlar om att plugga in fakta. Vi behöver kunna det också, naturligtvis. Men att kunna lita till sin egen förmåga och att ifrågasätta, liksom att veta hur och var du får svar på det du behöver veta, får stor betydelse för kvaliteten på nyförvärvad kunskap.
Och hur mäts sådant?
Klarar PISA det?
Skolfolk i Sydkorea, tex, vill gärna veta det, trots att de toppar PISA:s kunskapsliga. Där handlar bekymren om att eleverna inte har någon fritid och att det är glesare med unga innovatörer än i exempelvis Sverige. Om det skulle jag kunna skriva ett inlägg till men jag tror att det får räcka nu och så hänvisar jag till en artikel i Svd idag, för den som är intresserad.
Jag skall istället tanka ner nyaste numret av France Magazine för lite dagdrömmerier. À bientôt!

Une ville pour tous et toutes

29 söndag Dec 2013

Posted by in Fransk kuriosa

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Borgmästaren i lilla byn Cesson-Sevigne i Bretagne skulle nog gilla vårt svenska nyord ”hen”. Det har tagit en tids tillvänjning för egen del, innan jag till slut börjar tycka att det finns en poäng med det könsneutrala lilla pronominet. Jag använder det till och med själv allt flitigare, ivrigt påhejad av S, som är duktig på att väcka min slött slumrande feministiska ådra till liv igen.
Nu kanske du undrar vad le Maire i Cesson-Sevigne har med feminism och ett svenskt krig mot könsdiskriminerande språkbruk att göra, och det kan jag förstå.
Alltså tänkte jag berätta.
Att i den lilla byn hörs eller syns inte längre ordet mademoiselle. Inte på något officiellt dokument syns numer alternativet mademoiselle, utan alla vuxna kvinnor, gammal som ung, refereras till som madame. Deras civilstånd är lika ovidkommande som männens alltid varit, menar borgmästaren. Och det har han förbannat rätt i! Bakom honom står förstås en grupp röststarka kvinnor som kampanjat för ett förpassande av mademoiselle till papperskorgen, liksom för ett samhälle i övrigt fritt från såväl symbolisk som praktisk diskriminering.

20131229-141501.jpg

Klicka här för att läsa hela artikeln från 2012 på bbc.co.uk

Mitt första möte med fransk byråkrati gjorde mig frustande irriterad – det minns kanske en och annan läsare som varit med mig från början? Jag reducerades till ett bihang i köpedokumenten; till någons dotter, en annans före detta fru och jag ifrågasatte varför notarien överhuvudtaget behövde veta vad jag hette som mademoiselle eller med vem jag varit gift tidigare. Vår trygga köpemäklare Eva gav mig en klapp på axeln, tittade på mig och rådde mig att kanske inte ta just den striden just då. Åtminstone inte om vi ville få igenom vårt husköp utan fördröjning. Alltså lade jag ner stridsyxan, svalde förolämpningen och valde att skratta åt eländet, för vad gör en (se där ännu en svensk språknymodighet – en istället för man – för könsneutralitetens skull. Fast jag har inte riktigt vant mig vid det, därav den långa förklarande och störande parentesen mitt i texten…) inte för att få lägga vantarna snabbt som ögat på ett stycke franskt paradis?
Och här hemma, då? Har fröken förpassats till en mörk skrubb någonstans?
Vill jag inte påstå.
På mitt nya jobb ropar barnen Fröken efter mig. Fast då är det alltid någon som är snabb att tillrättavisa:
– Hon är inte Fröken, hon är rektor!