Sen valborgskväll i Murviel spiller över i helgdag och annalkande hemfärd igen. Underbart är förvisso kort och det börjar gå upp för mig att mitt fokus förskjutits en aning. Pre-Murviel tyckte jag att det var väldigt skönt att få vara ledig hemma, skrota runt och pyssla lite lagom. Nu är hemma en lägenhet som klarar sig själv medan murveln tarvar omsorg, pyssel och lockar med sin blotta existens.

Ännu så länge är det mest trädgårdsmästare Bertrand som ägnat trädgården sin omsorg; de döda palmerna har forslats bort, olivträd flyttats och singel lagt där tidigare ogräs och sly hotade att återigen ta överhanden. Blomster har planterats och den trista ytan på baksidan av huset har plötsligt fått grusad charm.

Jag mår bra här; omsluts av huset, förundras av det vackra runtomkring när det är utflyktsdags. Enkla, vardagliga saker, som en tur till Gèant utanför Béziers genom vinfält och bergen i fonden, gör mig glad. Det är förstås nyhetens behag men också något annat. Eskapism, avkoppling – en fantasi som blivit verklighet.
Kvällen tillsammans med nyfunna vännerna bidrar också den till att jag känner mig priviligierad men också ödmjuk. Ingen valborgseld och inga fyrverkerier men smaskig mat och gott vin och anektoter av allehanda slag hanns med. Nästa gång vi ses ska jag nog berätta om Tjyvjanne och Berne med påken. Har utlovat mustiga historier från det ursprung som jag har gemensamt med två av valborgsfirarna idag. Lite lustigt att tre barn av en värmländsk håla hittar varandra i en fin liten sydfransk by! Mig har uppväxten långt ifrån den stora världen gett mig en obetvinglig wanderlust och säkert hade den ett finger med i spelet när vi vågade språnget och blev med franskt vinbondehus. Trevligt är det, i alla händelser.
Vännerna beskriver sitt liv härnere som lättsamt och behagligt, de har välkomnats av byborna och snabbt blivit en del av gemenskapen här. En liten svensk expat-community som hjälps åt och finns där med tips och goda råd. Hämtad på flygplatsen av E och C blev jag när jag kom och imorgon får jag skjuts tillbaka av I och J. Bara så där.
Hem vill jag, för där finns de allra mest älskade men så var det ju det där med funderingarna på hur jag skall kunna snika mig till ytterligare några dagar här innan sommarvistelsen, apropå hur fokus förskjutits.

Jag sov länge idag och vaknade av solen i ansiktet och väsnande fåglar. Det regnade uppenbarligen ur sig rejält inatt och en sådan ordning är ju egentligen perfekt; sol på dagen och regn på natten, så blir både flora, fauna och homo sapiens nöjda!
Frukost intogs i halvskugga på den lilla smala balkongremsan utanför köket med utblick över den alldeles nygrusade gårdsplanen. Den blev bra. Ett riktigt smycke som är perfekt när solen gassar. Jag tänker möbler i smidesjärn (jo, jag har snöat in på sådana), gärna en böjd soffa som följer stenmuren. Eller kanske till och med två? Sedan blir det svårt att bestämma sig för under vilket olivträd de skall stå – under det lilla eller under det stora? Eller varför inte under bägge?

Bekymmersamt har jag det med alla dessa frågor som måste hitta sin lösning. Kontrasten är gigantisk mot de vardagsfrågor som brukar hamna i mitt knä och som berör så många och är så oändligt mycket viktigare än soffors placering i fransk trädgård. Därför tillåter jag mig att ge mig hän, vältra mig med välbehag i allt det som blivit vårt och i de stunderna är jag på riktigt alldeles lycklig. Huset skriker efter umgänge och det är förstås alla ljuvliga favoriter jag tänker på som förhoppningsvis skall sitta i de där böjda sofforna av smidesjärn som gör mig så löjligt lycklig.
I samma stund som de här raderna hittar sin plats på datorskärmen ekar en gäll otäck liten röst i bakhuvudet att så där ytlig kan du ju inte avslöja att du är! Den är envis och ettrig men jag knattrar oförtrutet vidare för den har faktiskt inte en sportslig.
För jag får visst. Och jag kan, för stressen lämnar kroppen och jag tankar på för att orka med de hektiska veckor jag har framför mig. Kanhända måste jag försöka sno åt mig ytterligare en långhelg innan det är dags för den längre sommarsejouren? Jag ska se vad jag kan göra!

Regnet smattrar utanför de stängda fönsterluckorna och grodorna håller som vanligt låda. Jag kan ju tycka att det i längden blir lite tjatigt med allt det här blöta men vem är väl jag att ifrågasätta högljudd grodglädje över dyigare tillvaro?
Imorse möttes jag på flygplatsen av snälla bygrannarna E och C och fick lifta med dem hela vägen till Murviel och jag tycker att det är ganska fantastiskt att så snabbt ha fått kontakt med de andra svenska nybyggarna i byn. Tack, bloggen! Att tre av oss har våra rötter i samma värmländska mylla gör ju världen ganska liten och ger vårt franska äventyr en extra dimension.
Lite äventyrlig blev för övrigt inledningen på denna första kväll i Murviel. Onödigt spännande, rent av. De är påhittiga, bygrannarna, och efter husesyn hos herrskapet L, bjöds det på vin hemma hos M & Mme D, som inledning på kvällens begivenhet, som inte var en bal på slottet men väl en konsert i kyrkan, granne med slottet.
Orchestre symphonique universitaire de Montpellier hade bjudits in till invigningen av ”l’oculus” i Jean Baptiste-kyrkan och det kändes som en hyggligt trevlig inledning på min korta vistelse. Fast det höll ju på att gå om intet det med, precis som vinprovningen häromsistens.

Jag var lite sömndrucken när jag travade iväg till min kvällsaktivitet uppenbarligen, för det bar sig inte bättre än att jag när jag skulle kontrollera att nycklar, telefon och pengar låg där de skulle – en sån där reflexmässig grej jag alltid gör när jag förflyttar mig från en plats till en annan – så fanns inte nycklarna där. Gatlopp, alltså, ner mot huset med blicken stint ner i backen för att förhoppningsvis hitta nycklarna, vilket jag gjorde.
Fast inte på backen.
De satt kvar i hänglåset på grinden liksom för att säga till förbipasserande att ”vassego, kliv in bara och ta vad du behöver!”
Gemytliga fransoser tar dock inte andras kvarglömda nycklar i lås, de sitter i kyrkan och väntar på att konserten skall börja. Jag löper nytt gatlopp i motsatt riktning och hinner till kyrkan i tid. I kyrkan finns flöjtsolist som blir kysst på hand av kokett dirigent i andersborgsvans och Le Maire, som faktiskt ser ut just som en Maire i en liten languedocsk circuladeby.

Min sista dag i Murviel denna vända gick inte som planerat och förmiddagen förflöt under sur frustration. Jag är visserligen en inbiten tidsoptimist men tyckte ändå att jag gav mig iväg in till Beziérs och vår bank i god tid före lunch. Icke, skulle det visa sig. Först var det stört omöjligt att bli av med bilen och som lök på laxen fastnade jag i en trång gränd bakom en franskt parkerad bil; om ingen ledig plats hittas, ställer de sig helt sonika där de tycker att de behöver stå och sätter på hasardblinkersen. Sedan spelar det tydligen ingen roll att du blockerar för alla andra. Bakom mig växte raden av bilar och vi hann tuta i kanon ett bra tag innan den bakersta bilen gav upp och backade därifrån. Vi andra följde efter under svavelosande eder.

Sedan gjorde jag själv nästan samma sak, ställde bilen där jag säkert inte fick stå och flängde in på banken bara för att konstatera att M Monnot inte var där, så jag fick återvända till Murviel i oförättat ärende. Därmed sprack planerna på eftermiddagens vinprovning med svenska bygrannarna och jag fick åka en vända till in till Beziérs men denna gång kunde jag åtminstone återvända med pengar i hand. Det där carte bleu, som skulle finnas där, fick jag dock åka hem utan den här gången också.

Bankdetaljerna är ändå hittills det enda som tagit orimligt lång tid. Väl hemma för andra gången denna dag fick jag en rundtur i en trädgård som på en enda dag rensats på fyra döda palmer, en gigantisk grästuva och ett barrträd som enligt uppgift släpper ifrån sig otäcka larver och som därför inte bör finnas i en familjeträdgård. Dessutom hade ett av de två olivträden flyttats för att få mer ljus och andra träd ansats och putsats. Det är vad jag kallar ett gott dagsverke! Bra då att trädgårdsmästaren fick sina pengar till slut – hade varit en smula pinsamt annars. Två veckor säger han sig behöva, sedan skall det beställda arbetet vara klart och trädgården ha fått den omsorg den varit i så desperat behov av.

Dagen, som började med en rejäl portion irration, fick därmed ett betydligt bättre slut, trots att jag inte fick prova vin med våra trevliga nya bekantskaper!

De saknar nog sin dypöl, grodorna. Det är säkert därför de skriker så högt på nätterna. Den unkna, ljuvliga doften av stillastående vatten och allmänt förfall har ersatts – ve och fasa! – av stinkande klor. Vattnet är turkost, inte längre grönt och för min inre syn ser jag hur de irrar, grodorna, vilsna och desperat letande efter dyn som inte längre finns.

När jag de senaste morgnarna gjort min inspektionsrunda i den förunderliga trädgården, har jag därför tvingats till stora räddningsinsatser vid poolen. När täcket rullats undan har minst en groda lyckats ta sig under det och kämpat sig utmattad för att ta sig upp inför mina förskräckta ögon. 

Jag ingriper naturligtvis genast och räddar de stackarna. Jag är ju ansvarig för att deras gamla favorittillhåll inte längre finns, resonerar jag. Sedan kan man alltid hoppas att de i djup tacksamhet äter upp allt i insektsväg, så att vi slipper de irriterande flygfäna. Fast det kanske är att tillskriva grodorna ett större känsloregister än vad deras små gröna uppenbarelser mäktar med?

Dock, även grodor kan behöva lite omtanke och här finns just nu inte så många andra att konkurrera med om den uppmärksamheten. 

Så är huset till sist tomt och det skall erkännas att det känns lite ödsligt men då gäller det att sysselsätta sig, vilket jag gjort. Ganska snabbt har ytterligare stenläggning i trädgården spolats ren, lakan och handdukar efter gästerna tvättats och huset svabbats, åtminstone till hälften.

Direkt efter lunchen satte jag av till La Mairie för att skriva på ännu ett dokument, den här gången för att berätta att det är vi som skall betala för vattnet i huset på Av. F. Schmidt. Men se det gick inte, eftersom Monsieur L’Eau (heter han förstås inte men han är den som sköter det kommunala vattnet) har semester den här veckan. Hmm… Därpå uppstod språkförbistring, som dock löstes med hjälp av en besökande medlem av den yngre generationen, som klev fram och agerade tolk med sin alldeles utmärkta skolengelska. Jag blir alltid en smula frustrerad när jag inte kan göra mig förstådd och tycker att det är nästan oförskämt av mig att inte kunna franska men ändå ha mage att köpa ett stycke fransk egendom…

Ska försöka lära mig snabbt som attan och får hoppas att jag inte blivit för gammal och därmed språkligt obildbar. Det är också nyttigt att vara helt solo kvist härnere, för då måste jag ju på ett eller annat sätt få fram mina budskap! Om det sen sker medelst kroppspråk i kombination med valda internationella begrepp, den ytterst begränsade franska vokabulär som hunnit bli min och tappra försök att ”franska” till kompletterande engelska och latinska ord eller med hjälp av tillskyndande tolkar spelar mindre roll. Jag lär mig en hel del ändå på kuppen. Det är så här det känns, inser jag, att immigrera till ett nytt land. Jag slipper dock alltför många kulturkrockar; det mesta känns fullkomligt naturligt och lättsamt.

På eftermiddagen ringde Bernard, trädgårdsmästaren, för att anmäla ankomst på fredag. Det känns bra att vara här då, för nu har jag inlett ett kärleksförhållande med den vildvuxna trädgården och vill bevaka att inte älsklingen tuktas alltför hårt. Fast han behövs, Bernard. De regniga dagarna vi haft har satt fart såväl på det jag vill ska växa som på det som är mindre önskvärt.

Pratade också med Ewa på Franska hus för att tillfredsställa mitt kontrollbehov och som vanligt kunde hon berätta att allt går enligt plan och att Supcaro tillsammans med Francois har koll på vårt carrelage och våra köksbänkar.

Så vad gör jag? 

Häller upp ett glas vin, kryper upp i införskaffad dagbädd och umgås en stund med Jan Guillou och hans raska norska diplomingenjörer. Funkar, trots avsaknad av alla de jag helst har omkring mig.