Jag sov länge idag och vaknade av solen i ansiktet och väsnande fåglar. Det regnade uppenbarligen ur sig rejält inatt och en sådan ordning är ju egentligen perfekt; sol på dagen och regn på natten, så blir både flora, fauna och homo sapiens nöjda!
Frukost intogs i halvskugga på den lilla smala balkongremsan utanför köket med utblick över den alldeles nygrusade gårdsplanen. Den blev bra. Ett riktigt smycke som är perfekt när solen gassar. Jag tänker möbler i smidesjärn (jo, jag har snöat in på sådana), gärna en böjd soffa som följer stenmuren. Eller kanske till och med två? Sedan blir det svårt att bestämma sig för under vilket olivträd de skall stå – under det lilla eller under det stora? Eller varför inte under bägge?

Bekymmersamt har jag det med alla dessa frågor som måste hitta sin lösning. Kontrasten är gigantisk mot de vardagsfrågor som brukar hamna i mitt knä och som berör så många och är så oändligt mycket viktigare än soffors placering i fransk trädgård. Därför tillåter jag mig att ge mig hän, vältra mig med välbehag i allt det som blivit vårt och i de stunderna är jag på riktigt alldeles lycklig. Huset skriker efter umgänge och det är förstås alla ljuvliga favoriter jag tänker på som förhoppningsvis skall sitta i de där böjda sofforna av smidesjärn som gör mig så löjligt lycklig.
I samma stund som de här raderna hittar sin plats på datorskärmen ekar en gäll otäck liten röst i bakhuvudet att så där ytlig kan du ju inte avslöja att du är! Den är envis och ettrig men jag knattrar oförtrutet vidare för den har faktiskt inte en sportslig.
För jag får visst. Och jag kan, för stressen lämnar kroppen och jag tankar på för att orka med de hektiska veckor jag har framför mig. Kanhända måste jag försöka sno åt mig ytterligare en långhelg innan det är dags för den längre sommarsejouren? Jag ska se vad jag kan göra!