Regnet smattrar utanför de stängda fönsterluckorna och grodorna håller som vanligt låda. Jag kan ju tycka att det i längden blir lite tjatigt med allt det här blöta men vem är väl jag att ifrågasätta högljudd grodglädje över dyigare tillvaro?
Imorse möttes jag på flygplatsen av snälla bygrannarna E och C och fick lifta med dem hela vägen till Murviel och jag tycker att det är ganska fantastiskt att så snabbt ha fått kontakt med de andra svenska nybyggarna i byn. Tack, bloggen! Att tre av oss har våra rötter i samma värmländska mylla gör ju världen ganska liten och ger vårt franska äventyr en extra dimension.
Lite äventyrlig blev för övrigt inledningen på denna första kväll i Murviel. Onödigt spännande, rent av. De är påhittiga, bygrannarna, och efter husesyn hos herrskapet L, bjöds det på vin hemma hos M & Mme D, som inledning på kvällens begivenhet, som inte var en bal på slottet men väl en konsert i kyrkan, granne med slottet.
Orchestre symphonique universitaire de Montpellier hade bjudits in till invigningen av ”l’oculus” i Jean Baptiste-kyrkan och det kändes som en hyggligt trevlig inledning på min korta vistelse. Fast det höll ju på att gå om intet det med, precis som vinprovningen häromsistens.

Jag var lite sömndrucken när jag travade iväg till min kvällsaktivitet uppenbarligen, för det bar sig inte bättre än att jag när jag skulle kontrollera att nycklar, telefon och pengar låg där de skulle – en sån där reflexmässig grej jag alltid gör när jag förflyttar mig från en plats till en annan – så fanns inte nycklarna där. Gatlopp, alltså, ner mot huset med blicken stint ner i backen för att förhoppningsvis hitta nycklarna, vilket jag gjorde.
Fast inte på backen.
De satt kvar i hänglåset på grinden liksom för att säga till förbipasserande att ”vassego, kliv in bara och ta vad du behöver!”
Gemytliga fransoser tar dock inte andras kvarglömda nycklar i lås, de sitter i kyrkan och väntar på att konserten skall börja. Jag löper nytt gatlopp i motsatt riktning och hinner till kyrkan i tid. I kyrkan finns flöjtsolist som blir kysst på hand av kokett dirigent i andersborgsvans och Le Maire, som faktiskt ser ut just som en Maire i en liten languedocsk circuladeby.