Hon är hemma. Hon har aptit igen. Hon tar sig fram i sin lägenhet med sin nya ferrariröda rollator och jag har sett henne klara alla sina bestyr själv. Där finns en beslutsamhet som inte fanns för tjugosju dagar sedan när ambulansen fick hämta henne till sjukhus. Hon har fått älskade J att gråta av lättnad och jag känner mig mest innerligt tacksam och börjar rentav tänka att kanske, kanske kan hon följa med till Aberdeen i sommar och se barnbarnet i examensskrud? Kanske, kanske kan jag ändå, om ett år eller så, sitta under olivträdet i murvelhusets trädgård och prata om boken hon läser eller boken hon läst om och gärna vill ha, om barnbarnen ute på alla sina bravader, om allt som vi brukar prata om när vi ses.
Men så hejdar jag mig lite och minns att inget bör tas för givet och minns att det måste få räcka med just detta just nu. Att hon är hemma. Att hon är min älskade mamma igen.

Innanför hennes ytterdörr ligger post i stora högar när vi stiger in ( bara det; att kunna berätta att hon STIGER in…) och bland alla fönsterkuvert ligger ett handskrivet med känd avsändare men med en handstil ingen av oss känner igen.
– Nu har hon dött, Mary, säger mamma.
Brevet öppnas och jag läser Marys årliga julbrev högt. Hon berättar om hur hon sitter på sonens amerikanska veranda efter sedvanlig söndagsmiddag, lite skröplig men bättre nu än på länge och jag säger lättad att, nejdå, hon verkar vara vid någorlunda god vigör.

Mammas ögon vill inte riktigt ännu, efter alla dagar i en sjukhussäng men hon viftar med ännu ett ark och undrar vad det kan vara. Det är Marys son som berättar att hon somnat in stilla den 28 december och julbrevet till Sverige hade liksom blivit liggande men nu ville han att mamma ändå skulle få det.
Det är svidande vackert och oändligt sorgligt; Mary så full av tillförsikt bara dagar innan hon är borta, sonens omsorg om brevvännen som i nära sju decennier delat bekymmer och glädjeämnen med hans mamma. Brevvänner sedan fyrtiotalet, då de som unga flickor hittat varandra genom en av de många brevvänsförmedlingar som fanns innan cyberspace tog över. Små foldrar i skolan som uppmanade också min generation att skaffa brevvän för att lära sig engelska eller något annat vackert språk.

Jag sätter mig ner och författar ett svar. Jag skriver för hand på brevkort inhandlade i en museibutik på någon resa. Brukar köpa sådant till mamma när jag är ute och far. Det är ett långsamt, eftertänksamt sätt att skiva. Penna som raspar mot papper.

Jag som alltid är på väg, åtminstone i tanken. Alltid planer. Alltid drömmar. Tycker om att tänka på vad som väntar runt nästa hörn. Eftertänksamhet kommer inte naturligt – jag måste berätta för mig att det är nödvändigt. Det fungerar för det mesta men ibland är det bra att den inte ställer sig i vägen, eftertänksamheten. När franska hus skall införskaffas, till exempel.

Nu ska jag ändå stanna upp ett tag. Se till att jag inte är så ivrigt på väg någon annanstans att jag missar det jag har precis framför ögonen eller bara lite vid sidan om. Går jag förbi, har det kanske försvunnit när jag vänder mig om för att försöka få fatt i det jag just missat