A:s julkrav

13 tisdag Nov 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Stora lilla A, 7 år, är skeptisk och på barns vis stockkonservativ. Den stora och inte alltför avlägsna högtiden är insvept i mycket lull-lull. Svenskt lull-lull. Tomtar, granar, snö, tända ljus och lussekatter och annat som utgör absoluta krav på en riktig jul, det kan väl inte finnas i till exempel Frankrike? Bäst man skriver en kravlista för att vara på den säkra sidan, när nu föräldrakollektivet fått den befängda idén att dra söderut för att fira denna den svenskaste av alla högtider!

Absoluta förutsättningar för fransk jul

Det där sista blir förhoppningsvis svårt att uppfylla – den förmodade bristen på snö är åtminstone för undertecknad ett starkt vägande skäl till att fly landet för en liten stund men om det får vi kanske tala tyst…?

Resten skall vi nog ändå kunna få till, får vi tro men det ryktas om att listan kan komma att växa!

Murviels fallna hjältar

11 söndag Nov 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Vid flera tillfällen sedan vi blev murvielbor på deltid, har vi varit upp vid slottet och tittat på krigsmonumentet som rests till minne av byns fallna hjältar. Överallt i byn gör dessa fallna sig dessutom påminda, eftersom flera av de gamla gatorna fått byta namn för att hedra dem som stupat i nittonhundratalets krig. Murviel är en liten by och med tanke på byns storlek är det ett ansenligt antal pojkar som fått sätta livet till, framförallt i första världskriget. Några familjer förlorade flera söner och jag kan inte föreställa mig hur förfärligt det måste ha varit.

En av byns söner har gett namn åt vår gata – unge Fernand Schmidt hälsar alla besökare välkomna, eftersom det är hans gata som leder alla besökare in i byn. Funderar på hur hans liv varit om han fått leva; hur livet tedde sig för resten av familjen efter att de nåtts av budet om hans död…

Idag är det 11 november. På dagen 94 år sedan Armistice Day. I Storbritannien sitter poppies på vart och vartannat rockslag – hur högtidlighålls dagen i Frankrike, tro?

Kura skymning

10 lördag Nov 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Novembereftermiddagen har blivit blå förkväll och jag lyssnar på franskt blandat med Mando Diao, First Aid Kit, Miss Li, Bo Kaspers, Glen Hansard och en massa annat höstmys. Veckan har varit hektisk som vanligt och idag gör jag bara vad som faller mig in. Bredvid mig snarkar hunden och jag är helt avkopplad, frånkopplad och fullständigt introvert. Här pågår inget bodypump, zumba, plugg eller eftergifter för Luther på axeln. Jag bara ÄR idag.

Besked från takläggare Campo har vi fått, om att han kan sätta igång takarbetena i mitten av mars. Men istället för att veva igång och låta oron för murvelhuset ta överhanden och störa friden, letar jag upp Edith Piaf och tänder en herrans massa ljus.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Imorgon är nämligen en annan dag och då är planen att det skall vara lite mer action. Fast bara om jag har lust.

Lägesrapport och vackert väder

05 måndag Nov 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

…lär det visst fortfarande vara i Murviel, om man skall tro de rapporter vi nås av från bygrannarna och det finns väl ingen anledning att tro att de har fel? Det har gått flyttlass därnere och vi har skamligen utnyttjat att bygrannarna är på plats och har fått hjälp både med att betala trädgårdsmästaren och att titta till huset. Bökigt det där att fransmännen inte har internetbankservice på samma sätt som vi men man blir ganska uppfinningsrik och till slut löser det sig, hittills varje gång.

Huset står kvar, enligt uppgift, och ser ut att må bra – inga ytterligare fuktskador ännu så länge och Loubet håller vad han lovar, så köket är på plats, så när som på några kökslådor. Vi får höra av oss till honom för att kolla närmare vad som återstår att göra men det verkar som vi får fira jul med ordentliga köksbänkar och en fastmonterad diskmaskin, iallafall, så det känns bra!

Kan undra om kalkon att tillaga i nya köket måste beställas hos byslaktaren för att vara säkra på att få den annandagskalkon som blivit något av en tradition i vår familj? Ett resultat av flera längre vistelser i England genom åren och en seglivad anglofili som nu fått sällskap av en franco-dito!

Julvistelsen börjar nu för övrigt ta form; unge herr E har bokat buss-buss-tåg till Murviel från Aberdeen via London och Paris. Låter jobbigt, tycker jag men det är inte alldeles enkelt med kommunikationerna utanför säsong och han är ju pigg och rask, så det skall säkert gå bra. S julbiljett bokar jag ikväll men lilla hunden får stanna hemma och fira jul med sin favoritdagisfröken. Det blir första julen som firas utan henne sedan hon kom till oss för snart nio år sedan och det är lite trist för oss men skönt för henne. Flygresor med hund är trots allt inte optimalt när de inte kan följa med i kabinen. Var lilla pälshon skall fira nyår har vi inte ordnat ännu men hoppas väl att någon hugad hundvakt skall anmäla intresse innan det är dags…!

 

Paris Match 7 decembre 1968

03 lördag Nov 2012

Posted by in Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

S kom hem igår efter en veckas bohemliv på ett parisiskt lägenhetsgolv med bästa vännerna. Jag har följt dem på Instagram och tänkt att bättre än så kan man nog nästan inte ha det när man är nitton och äntligen får bestämma själv var fötterna ska trampa. Second hand-butiker och antikvariat har lilla S en alldeles särskild faiblesse för och hon är duktig på att rota fram små guldkorn, både sådant som med fördel kan hällas över tonårsaxlarna och fås att se alldeles fantastiskt ut och sådant som istället hamnar i kuriosafacket. Ett tummat men välbevarat nummer av Paris Match från nittonhundrasextioåtta, till exempel:

Reportage om mamma Rose Kennedy, om Nixon, De Gaulle, Beatles och Brigitte Bardot fyller sidorna liksom tidstypisk reklam som tar mig tillbaka till min svenska barndom. Kassettbandspelaren med spännande mikrofon, som jag och min bästis spelade in ”radioteater” med,

Kent-cigaretterna som jag skickades till Konsum för att köpa åt mamma;

Hon rökte dem för att se elegant ut, tror jag, för halsbloss lärde hon sig dessbättre aldrig att dra! Under senaste resan till Murviel blev jag varse att det inte är alldeles enkelt att hitta cigaretter längre för den som inte vet var man ska leta – en av gästerna den gången var rökare och hon fick kämpa ganska hårt för att lokalisera nikotinet. Bra, tänkte jag. Gör det riktigt besvärligt att få tag på och begränsa antalet ställen där du får dra dina bloss, så måste det rimligen få antalet rökare att gå ned. Nostalgisk över Kent-annonsen lyckades jag bli ändå, min rökaversion till trots.

Resväskorna som får plats i en kantig Renault 6:a är eleganta så det förslår;

medan träningsredskapet från anno dazumal får mig att dra på munnen.

Det gamla magasinet rymmer så mycket men av texten förstår jag bara brottstycken. Ändå bläddrar jag i tidsdokumentet, fram och tillbaka och det händelserika året 1968 kliver ut ur sidorna. Nixon har ännu inte haft sitt Watergate, urmodern Rose har hunnit förlora flera söner och i reportaget från Saigon skildras meningslösheten och hur framförallt barnen drabbas av de utdragna striderna. Kontrasten står reklamen för; fina viner, bilar, cigaretttändare i alla modeller, ny teknik och en framtidstro, som överröstar svärtan i reportagen och manar fram bilden av ett tidlöst flärdfullt Frankrike.

Kan undra hur murvielborna hade det vid samma tid? Unge E, som blir alltmer lärd i den skotska staden, har försett mig med lämpliga historiesiter på nätet. Dem skall jag dyka in i när jag får tid. Får se om det blir på hitsidan jul…

Till råga på allt är det november

01 torsdag Nov 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Murviel är just nu mer avlägset än det varit vid något tillfälle sedan det blev vårt. Höstlov har bara mina elever och medarbetare medan jag tar tillfället i akt att få undan sådant som blivit liggande. Jobbet äter just nu upp mer av min tid än vad som är helt hälsosamt. Tid som skall vara fritid är det inte riktigt och de där franska tankarna som ständigt pockar på uppmärksamhet skjuter jag bryskt åt sidan. Inte har jag tränat franska på flera veckor heller och intensivkursen fick jag lägga ner. Till råga på allt är det november.

Men så kommer det ett vykort. Ett sådant du skickar med hjälp av en app på mobilen. Kortet är från älskade J och brödet är nybakat, salladen himmelsk och eftermiddagssolen över murvieltaken intensiv.

Jag blir sittande med kortet framför mig. På datorskärmen ber fakturor om attester men jag har åkt till Frankrike. Åtminstone i tanken. Med J och syster. Varmt är det också och inte alls november.

Så dyker det dessutom upp ett meddelande på Facebook och nyår i Murviel börjar likna fest med allra bästa vänner och har vi lite flax kanske också ett och annat älskat barn bestämmer sig för att stanna ända till 2013!

Då inställer sig förstås också frågan om vi får fira jul och nyår på en byggarbetsplats eller om det mesta är klart till dess? Monsieur Campo har ju fått sin devis och om Loubets köksjobb avlöpt planenligt skall det vara klart. Om det vet vi just ingenting, så jag ringer en bygranne på väg ner för att flytta till ett annat hus i byn och han lovar att gå och titta till vårt. Han skall också höra sig för med sin ”husvärd” om hon kan tänka sig att fungera som sådan också för murvelhuset. Det är en nödvändighet, inser vi, när vi nu inte kan åka ner själva lika ofta som vi gjort hittills. Det är förstås det där gaffa-taket, som fått oss att inse att huset behöver regelbunden tillsyn också när vi inte kan stå för den själva. Eventuella otrevliga överraskningar kan det ju vara bra att vara förberedd på innan man ställs inför faktum.

Jag läser mitt inlägg och inser att jag låtit tankarna flyga helt osorterat men så fungerar det. Jag tänker på allt samtidigt och den ena tanken bryter sig in hos den andra och det som knackas fram på tangentbordet är nästan som ett stream of consciousness-flöde. Om man nu skall göra sig litterärt märkvärdig. Och det ska man. Tydligen.

Trädgård på distans

28 söndag Okt 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Den nyblivna frankofilen är på tjänsteresa i ett kallt men gemytligt Amsterdam. Härifrån hade jag ursprungligen tänkt mig att jag skulle åka till Murviel men så blir det inte – det är för mycket som behöver tas om hand hemmavid. Söta lilla S är i Paris och har som så många före henne förälskat sig i den franska huvudstaden men snart kommer hon till Stockholm för att fira sin nittonde födelsedag och då är det bäst att man är på plats! Däremot är julbiljetterna beställda, förutom till hunden, som kanske till slut får stanna hemma på hundpensionat – det riskerar att bli för bökigt annars.

Murviel fortätter dock att göra sig påmint. Trädgårdsmästare Bertrand har hört av sig igen för att höra om vi är nöjda med nedhuggning av ett stycke akaciaträd och stenläggning av resterande kanter i trädgården och jag svarade honom att det är vi naturligtvis. Det där med betalning fortsätter att vara bökigt, eftersom vi ännu inte vant oss vid det smått obsoleta systemet med handkrivna checkar och banktransaktioner via mejl till vår bankman istället för internetöverföringar. Internetöverföringar i svensk mening finns uppenbarligen inte och vad jag förstår kan vi därmed sluta vänta på inloggnngsuppgifter till en internetbank som fungerar som det vi hunnit bli vana vid här hemma.

Just banken är faktiskt det enda som hittills irriterat mig sedan vi blev med franskt hus; hantverkarna har levererat och det stycke franskt liv vi hittills levt tar mig just nu igenom den tid på året då jag som mest förbannar de förfäder som hade den dåliga smaken att bosätta sig så långt norrut. Tänk att ett gammalt hus kan ha en sådan profund effekt på mitt senhösthumör!

Vintersulor & väderhumör

25 torsdag Okt 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Jag är han till höger

Var vill jag vara nu?

Vintersulor på bilen åkte på imorse och det skulle visa sig vara i grevens tid. Vinden viner utanför fönstret och marken är vit. Nu har vi månader framför oss av mörker och slask, förutom när det börjar bli dags för advent, då för då går jag loss och eldar upp en halv stearinförmögenhet och slänger ullplädar lite lagom nonchalant över soffarmstöd. Älskar maffiga ylletröjor också, så de drar jag över huvudet och allt det där håller mig upprätt åtminstone på hitsidan om nyåret.

Men sen, kära vänner, brakar det lös.

Gnället.

Klagolåten.

Den lätt hesa rösten som i total desperation väser fram besvärjelser över tingens blötkalla ordning. Ingenting har hjälpt. Med ett rejält nappatag om yllekragen har jag släpat, dragit, bannat och lockat min vintertrötta, bångstyriga lekamen genom de förskräckliga mörkermånaderna, bryskt ryckt upp den när den rasat ihop efter ännu ett väderbakslag i trilskande aprilmånad och manat den att ystert springa ut i solskenet så fort DET behagat visa sig.

En sådan futil och ynklig jakt det varit. Så alldeles väldigt för mycket jag låtit det dåliga väderhumöret skvätta åt alla håll och kanter och på L, som försiktigt försöker hävda att blåst över stålgrått hav är intressant som väderfenomen betraktat. Friskt och skönt väderbiten blir man, försöker han sedan. Eller så fina rosor du får på kinden.

Ja, kära någon; ni förstår ju själva. Tanten tycker tusan inte om vinter! Eller bortblåsta svenska somrar.

Men i år, ser ni, då är det annat ljud i skällan! Då tittar jag ut genom fönstret, ser att årets första snö gör entré och skickar en avmätt blick ut i natten och rycker förstrött på axlarna. För två veckor sedan sken murvielsolen på mig och effekterna kan fortfarande anas på kinden; nyss bokades julbiljetterna, så pilutta dig, vinterelände, jag ska till Frankrike men det skall INTE du!

Hoppas jag. Inte. Så. Mycket. Som. Här.

I alla fall.