10 måndag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser
Ljuvliga sommardagar med älskade ungar…
09 söndag Dec 2012
Posted in Reminiscenser
Globen höljd i snö
Snön yr vidare och sveper in Globen i snörök. Ljus brinner överallt och jag är hemma igen. Det är skönt, om än högst tillfälligt för imorgon sätter arbetsveckan igång igen och det är mycket som behöver bli klart innan helgerna får all verksamhet att stanna. Till helgen bär det av västerut igen för att hjälpa till och bara vara nära.
Det är en märklig känsla som infinner sig mitt i allt det julvackra, som jag så väldigt starkt förknippar med barndom och allt som trollades fram då. Jag älskade det då och jag gör det nu men ingen kan inredning som min mamma, som med små medel alltid lyckas kombinera ombonat mys med stil och känsla för detaljer. En adventsljusstake i fönstret i nya rummet på sjukhusavdelningen gjorde henne glad och återställde lite normalitet efter den senaste veckans kaos.
I helgen skall jag baka lussebullar utan russin, så slipper hon pilla ur dem och jag skall ta med en trave nya böcker. Kanske jag smyger in någon liten uppdaterad Peter Mayle-aktig historia om sydliga franska breddgrader för att hålla liv i planerna om lata höstdagar i Languedoc…? Någon som har något tips?
En fin, om än ovan, andra advent har vi haft och religiös är jag nu inte men ett slags andäktighet har infunnit sig. Den förstärker jag med hjälp av Tino Rossis gamla smäktande jul-chansons.
08 lördag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
Vad är det man kallar dem för, alla bloggar om inredning, resor, surdegsbak och franska drömhus? Livsstilsbloggar? Är det rent av det mitt klotter håller på att utvecklas till? Ja, inte vet jag men jag vet att jag har många därute i etern som delar min vurm för livet bortom snöglopp. Med flera av er bloggläsare har det utvecklats en nätvänskap som jag uppskattar ohemult mycket och snart får jag också träffa ytterligare några av er IRL, medan andra är helt anonyma och det är bra det med.
När jag skriver här mår jag bra, även om annat i livet stökar, vilket det naturligtvis gör med jämna mellanrum. Jag kan snudda också vid stöket ibland men mest vill jag ha en frizon från det på bloggen. Detta inlägg får därför utgöra ett undantag för att förklara varför det hunnit gå några dagar sen sist jag skrev och varför de franska drömmerierna har fått maka på sig ett tag, den magnifika snöstormen i onsdags till trots. Jag menar vad, om inte just ett sådant väderkaos, skulle annars ha fått mig att kasta mig över tangentbordet och knattra ner funderingar kring tak, brunnar och allehanda murvielska trevligheter?
Nu satt jag istället insnöad i min lägenhet utan att kunna ta mig dit där jag allra helst ville vara just då. SJ ställde in det ena tåget efter det andra såg jag på nätet och att sätta sig i bilen var inte att tänka på. Klass 2-varningar är inget man ignorerar, varför jag till slut insåg att detta var en storm av sådant slag som du helt enkelt får vänta ut.
Igår kom jag så iväg.
Till mamma som skrämde oss rejält den där eländiga onsdagen då jag inte kunde ta mig till henne. En operation som i de allra flesta fall nästan är som en ”quick fix” ställde till annan oreda och livet visade oss hur skört det är och hur snabbt tillvaron kan kastas omkull. Så skakigt var det att jag nästan inte vågar sätta på pränt att det är så mycket bättre nu.
Vi är inte ute ur skogen än, har älskade medicinkunniga J upprepat flera gånger det senaste dygnet när vi bevittnat hur mamma hämtat sig alltmer och vi försiktigt börjat tro att det ska gå vägen.
Innan J satte sig på tåget tillbaka till Stockholm, frågade hennes moster om hon trodde att vi var ute ur skogen ännu och då svarade hon, att nu har vi iallafall kommit fram till gläntan.
Gläntor tycker jag om, både som metaforer och i riktiga skogen. Jag stannar i den och vänder ansiktet mot solen. Blundar jag, blir gläntan fransk och vi är där tillsammans, mamma och jag.
04 tisdag Dec 2012
Posted in Franskt traggel
Etiketter
Häromdagen dök det upp en fransman på mitt kontor. Han presenterades för mig av en av våra fantastiskt engagerade språklärare på skolan, Ewa B. Han gör sin praktik hos oss och Ewa, som också är stolt ägare av languedocskt hus, tyckte att det var lämpligt att han fick träffa mig och det hade hon ju rätt i.
Tio minuter in i vårt samtal inser jag att här sitter denne fransman och konverserar med mig på obehindrad svenska och jag ställer frågan om hur länge han bott i Sverige;
– Två år, svarar han på näst intill obruten svenska.
Jag kan inte låta bli att fundera över mina egna tafatta försök att göra det motsatta, dvs att som svensk lära mig franska, och känner mig med ens ganska ynklig, för jag är inte ens i närheten av hans bravader.
– Men hur har du lyckats med det, hasplar jag ur mig?
– Jag läser och tittar på TV, kommer svaret rappt.
Några kurser har han inte gått. Han är autodidakt.
Med sig i bagaget har han en fransk lärarexamen och snart har han en motsvarande svensk i engelska och franska. Språkbegåvad, kanske?
Tänk om man skulle ta och riva av några lektioner på Duolingo ikväll? Har annars inte varit särskilt flitig den senaste månaden… Vet inte om jag skall känna mig inspirerad eller bara modstulen för att jag själv just nu inte vet i vilken tråd jag skall börja dra? Helt språkobegåvad är trots allt inte jag heller men kanske just nu en smula för bekväm?
02 söndag Dec 2012
Posted in Okategoriserade
Etiketter
advent, höftledsoperation, Ingenting speciellt, Resor, sexåringsmiddag, strejk, Vueling
En sådan helg jag haft! Finaste fina S har varit hemma och med henne de bästa vänner någon nittonåring kan ha, liksom äldsta älsklingen med pojkvän och lika fin vän och så A:na med päron.
Under lördagen fylldes lägenheten på sjätte våningen med skratt, oavbrutet tjatter, julmusikslistor på Spotify och allt intensivare dofter av saffransbullar och pepparkakor.
Pepparkaksfabrik
Bliss…!
Snö utanför och fler stearinljus tända än vad brandkåren kanske rekommenderar och julstämningen satte sig stadigt. Jag måste tillstå, även om det är emot alla mina antisnöprinciper, att de här adventsveckorna i december lever högt på gnistrande snö och snabbt fallande temperaturer – minus tio grader nu på kvällen, närmare bestämt.
Nu har lugnet sänkt sig, jag är ensam vaken med en snarkande hund bredvid mig. Under dagen har jag hunnit se I sista minuten på Stadsteatern med allra bästa vänner, en liten shoppingtur med efterföljande sexåringsmiddag för att till sist vinka av S, som nu är på nattåget tillbaka till Skåne. Tre veckors intensivt arbete återstår innan det är dags att sätta sig på planet söderut.
Några orosmoment finns förstås, för förutsägbart är livet sällan. Iberia och därmed Vueling, hotar med strejk inför julhelgen och det vore förstås en smula snopet om vi inte kom iväg. För även om jag inte hinner ägna så mycket tid åt att tänka på Murviel, så ligger det där och ständigt lurar under ytan, längtet.
Ett annat orosmoment står mamma för. Hon har fått en återbudstid och läggs in för höftledsoperation imorgon och jag är lättad över att hon fått en tid så snabbt men också förstås lite orolig. Inte kanske i första hand för operationen utan mer för hur hon skall må efteråt, trots att så gott som alla som har erfarenhet av dylika ingrepp vittnar om omedelbar förbättring och återvunnen livskvalitet. Får väl helt enkelt ägna mig åt att hålla tummar för både det ena och det andra!
Nästa helg skall jag hälsa på konvalecenten, pyssla om henne och fira andra advent. Det blir en helt annan historia än de senaste 48 timmarnas intensitet men fint det med.
02 söndag Dec 2012
Posted in Okategoriserade
Etiketter
Det är ju tur att det fastnar i bloggens spamfilter men ju fler besök bloggen får desto fler skräpposter dyker upp:
Robotarna försöker ta över…
Jag raderar dem förstås genast och de syns inte publikt men nog är det en smula irriterande och inte heller förstår jag vad det handlar om. Nån/nåt som försöker ta över…? Fast varför då, i så fall? Här finns ju bara mitt klotter om ett älskat franskt stenhus!
Nån som vet…?
29 torsdag Nov 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
Aftonbladet, apelsiner, Betraktelser från hemmahorisont, bloggpromenad, julfruktfat, vargavinter
Aftonbladet skriker ut nyheter om annalkande vargaväder och hotar med en vinter som den vi genomled 2009-2010. Jag svarar genom att fara iväg till Plantagen för att köpa en adventsgran till balkongen och ännu fler ljusslingor, för mörkret, slasket och kylan måste ju besvärjas på något sätt.
På min dagliga bloggpromenad dyker så fantastiska bilder på ett Languedoc i brinnande höstfärger upp och jag drömmer mig bort, fort som attan! Även höstljuset, mer dämpat förstås än sommarvarianten, förmedlas genom bilderna och jag blir varse precis hur stor skillnaden är mellan Stockholm och det andra hemmet några hundra mil söderut så här års. Och visst känner jag mig ibland som en gammal raspig vinylskiva när jag återigen beklagar mig över mörkret och bristen på ork som kommer som ett brev på posten.
Tur då att Ewa, Karin, Monet och en hoper andra expatrioter på plats därnere förser mig med bildbevis på och berättelser om alternativen. Jag tittar på bilderna i Brev från Servian och fastnar för en apelsinbild, som i tanken transporterar mig till Murvelhusets trädgård:
Foto Karin Kloo
Brev från Servian
I trädgården finns ett litet apelsinträd, där vi hittade några intorkade apelsiner när vi tog huset i besittning i mars.
Trädet var lite tilltufsat av förra vinterns köldknäpp men under sommaren kunde vi se hur det repade sig och fyllde sina grenar med nya, friska, frodiga blad.
Jag vattnade både apelsinträdet och det flyttade olivträdet varje dag och bad en stilla bön om att de båda träden skulle repa sig. Nu vill jag ner för att se hur de mår; tjugotvå dagar återstår innan det är dags och jag tänker att kanske, kanske kan vi lägga några apelsiner av egen skörd på det obligatoriska julfruktfatet i år?
27 tisdag Nov 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
Betraktelser från hemmahorisont, höstregn, tak, väderprognos
Det finns oväder och så finns det o-väder… Varje dag kollar jag väderprognosen för Murveln men idag gick inte det, så jag får sväva i ovisshet om huruvida det blir regn eller solsken där de närmaste dagarna.
Nu är ju inte det hela världen, eftersom prognosen inte sträcker sig så långt fram som till helgen före jul, då vi är på plats igen. Fast då kan jag avslöja att jag så gott som dagligen oroar mig för det med gaffatejp lagade franska taket, särskilt – och ologiskt nog – när höstregnet piskar mot rutorna härhemma. Det vore ju för bedrövligt om den renoverade ytterdörren tog stryk av piskande regn igen när nu åtgärden av taket dröjer. Vi frågar takläggare Campo om en provisorisk lagning av den trasiga rännan, så att det åtminstone inte blir syndaflod utanför dörren så fort det regnar. Vi får väl se vad han svarar!
Murvielklotter 