Nu är familjen i Murviel. Jag är i Värmland. I Värmland går solen ner innan den gått upp. Nästan. Snön ligger i drivor här som i Stockholm. Det är minusgrader. Bilen är smutsig efter alla turer fram och tillbaka och jag är en dysterkvist.

Skulle man ju kunna tro nu när avresan till Murviel skjutits fram till självaste julafton för min del, medan de andra är på plats, men så är det faktiskt inte. Lite tufft var det att vinka av dem i eftermiddags och själv ge sig ut i snöglopp på vägarna istället för att som planerat vara en i resesällskapet. Jag hade sett fram emot det.

Jag har sneglat på klockan och tänkt att nu sitter de på planet; nu landar de snart och nu, i skrivande stund, har de nog snart passerat gränsen mellan Spanien och Frankrike. Så där som man gör när det inte blir som man tänkt.

Ändå är jag glad över att vara här hos mamma för jag behöver henne, blir lugnare när jag ser vilka framsteg hon gör trots att det är nästan omänskligt jobbigt för henne. Att hon har sina stunder efter vad hon varit igenom är inte konstigt och det är omöjligt att på telefonen kunna avgöra vad tonfall och röstlägen står för. Bättre att se själv.

Alltså är jag några dagar hos henne och roar mig med att tänka på vad alla jultindriga favoriter, som nu får klä murvelhuset i tingeltangel utan mig, kan tänkas hitta på. Jag fantiserar om hur jag kommer åkande på vår avenue och ser huset brösta sig i sin fina julstass (känn ingen press, hörrni!). Jag hoppas på att A:na är pyntgeneraler tillsammans med S och att de går loss på allt som släpats ner för ändamålet med liv och lust.

Julklappar har jag inte köpt några för till det har det inte funnits tid och julen blir med nödvändighet annorlunda på flera sätt än att den är utan snö och Kalle Anka klockan tre. Och just det känns bara skönt. Våra jular blir alltmer avspända historier och vi firar dem tillsammans för att vi vill, inte för att vi känner oss tvungna. J jobbar hela julhelgen därhemma och det innebär att det också är första julen vi firar helt utan henne. Vuxna lilla hon, med eget hem och i färd med att skapa sina egna traditioner. Hur fint, om än lite vemodigt, är inte det?

Sen har vi bonusfrun som är världsbäst på att blixtra iväg ett äsch! och sedan sno runt några varv och vips så har det blivit något annat lika bra eller ännu bättre. Älskade E och hans pappa – kan undra om man inte hittar dem tätt tillsammans, hukade över ett korsord som vi andra otåliga skulle ha övergett efter två minuter och så L, tryggheten, som likt en Marlon Brando vakar över hela härligheten.

Jag blir glad bara av att tänka på dem alla.
Har jag glömt någon?
Ja, inte jycken i alla fall, om ni trodde det. Det får bli en reprisbild på henne: