Jag har suttit ute i ljuvlig sommarkväll tillsammans med kollegerna på Skeviks gård och nockas igen av hur fantastiskt insmickrande vackra sådana sällsynta kvällar är. Lite småkyligt till slut, som alltid, och vi drar oss inåt för att titta på när Zlatan drämmer in ett snyggt mål mot Frankrike.

Vi har trevligt och inte förrän jag stänger dörren om mig för att krypa till kojs smyger sig frankofila tankar på igen. Tidigare på dagen har jag med ett halvt öra lyssnat på konsulten när han pratat organisationsteorier, fast mest har jag tittat på färgen på de gamla timmerväggarna i huset där vi sitter. Skulle passa bra till travertinen som är beställd till murvelhuset…

Lite smutsbeige, varm, gammaldags men mobilkameran kan förstås inte göra den rättvisa. Kritvita väggar i det stora rummet på bottenvåningen blir för kallt men den där färgen, den blir nog bra.

Lite senare, på kafferasten, sökte sig min blick till en fin veranda som skulle kunna inspirera till en dito utanför köksingången i Murviel, fast då med mönstrat klinker och stenvägg istället för en faluröd timmervägg.

Här nöjer jag mig med att titta på den, eftersom vi väljer att sitta i solen – i skuggan blir det lite för kallt. I Murviel, däremot, skulle en sådan veranda sitta fint flera månader om året!

Så har hon åkt, vår nybakade fina student, efter en studentdag med allt vad en sådan dag skall innehålla, inklusive en lycklig och glad S. Det är festligt, högtidligt, fyllt av glädje och framtid men också för oss päron en smula bitterljuvt. Vi blir stående kvar medan hon drar iväg på äventyr med ny ryggsäck packad med det allra mest nödvändiga.

Tågluff med bästa vännerna genom Europa i nästan en månad har hon framför sig innan hon dyker upp hos oss i Murviel. En hel månad innan vi ses igen. Antar att det bara är att vänja sig.

Imorgon åker E tillbaka till Skottland för att ta en ny lägenhet i besittning tillsammans med vännerna innan också han ger sig ut på en europaturné som avslutas i Murviel. Alltså fungerar vårt nyinförskaffade franska stenhus precis så som det var tänkt; där kan vi samlas för både kortare och längre sejourer, som en slutdestination för vila och lite föräldraservice eller helt och hållet på egen hand. Känns fantastiskt att kunna erbjuda något sådant!

Nu har vi till slut också bokat transport av de möbler som skall ner till Murviel – det stora grova matbordet skall få åka ner tillsammans med windsorstolarna, varav några fått sin patina på en stockholmsk krog. Stolarna behöver en duktig möbelsnickare hjälpa oss med innan de förvandlas till pinnved och en skicklig sådan finns ju på plats i byn! Soffan ”Göteborg” från IKEA får också flytta ner för att den är så skön, har ett välklingande namn, är hemtam – och lätt att tvätta! Det blir  en anglosvensk inredning, som vi kommer att känna igen oss i – delar av ältahuset i ny fransk tappning!

Terminen är inne i sina sista skälvande minuter, eleverna har lämnat skolan och imorgon är det dags för egna lilla hon att springa ut i parken från sin skoltrapp. E kommer hem från Aberdeen för att vara med och fira och för några dagar kommer familjen att vara samlad innan den sticker iväg åt alla möjliga europahörn och kanter. Studentskan på tågluff, hennes bror tillbaka till Skottland och vi kvar i Stockholm i ytterligare ett par veckor innan också vi ger oss iväg till vårt alldeles egna europeiska hörn. Där kommer vi att sammanstråla i juli och det längtar jag efter något alldeles ohemult. Fina J kommer dock inte och det är lite trist men de lediga sommarveckorna skall räcka till så mycket att Murvelhuset får ge sig till tåls lite till.
Livet har dock gjort sig påmint med en farfar som inte mår så bra och ingen av oss tycker nog i sådana stunder att platsen där vi är blir så särskilt viktig, bara vi får vara nära. Jag tänker tillbaka på alla de nittiotalssomrar då vi for till Norge på semester, trots att det var dyrt och vädret sällan så somrigt som vi hade önskat bara för att där fanns min åldriga bestefar och honom behövde jag få vara nära. Han hann bli nästan hundra år och över detta faktum är jag ödmjukt tacksam. Han fanns där genom hela min barndom, såg mig bli vuxen, hann uppleva alla mina tre barn och kunde stötta mig när livet trilskades med mig. Det fick han göra istället för pappa, som inte alls fick vara med så länge som vi hade behövt ha kvar honom.
Barnens farfar är så snäll som dagen är lång, är trygghet och kärlek för barnbarnen och vill aldrig stå ivägen för någon. Att han inte mår bra gör oss dämpade mitt i allt det som är glädje och framtid. Ut i världen beger sig ändå hans barnbarn, för det måste de. Tur då att världen inte är lika stor längre, att flygrutterna är både många och täta och att det går snabbt att ta sig hem och vara nära igen. Det är tryggt.

… läser jag om i aprilnumret av Språktidningen.

Den och en rad andra satsningar fransoserna ägnar sig åt för att värna franskans ställning i världen. De senaste årtiondenas fientlighet gentemot framförallt engelskan har satt sina spår och fått till effekt att gemene fransos är skitdålig – please pardon my French! – på engelska. För en pratsam anglofil som undertecknad är dessa bristande engelskkunskaper hos den franska befolkningen förstås en smula besvärligt, eftersom statusen på min franska är ännu bedrövligare. Har ju inte intresserat mig alls för det fina språket förrän nu när jag är därtill nödd och tvungen.

Nu syns dock tecken i skyn på att förändringens språkvindar börjar vina runt knuten på det franska folkhemmet och alltfler framförallt unga fransoser ser nyttan av att kunna engelska. De inser, menar artikelförfattaren, att det faktiskt inte behöver innebära en sämre ställning för franskan att den gamla Toubonlagen, den som säger att franskan måste användas i det offentliga rummet till förmån för engelskan, får allt färre anhängare. Flerspråkighet har blivit en statlig angelägenhet och strategin skall nu istället vara att värna just flerspråkighet och låta franskan vara ett viktigt språk bland andra. Det är säkert ett klokt beslut.

På Paris biografer blir det därför till exempel allt vanligare med textad istället för dubbad film och sådant glädjer en gammal engelsklärare som mig. Det, och att en särskild kommitté tillsatts som skall följa språkundervisningen i landet. Katederundervisningen måste överges, konstaterar man och kommunikation, bland annat med hjälp av sociala medier, måste få ta plats i klassrummet. Allt enligt artikelförfattaren.

Jag anar morgonluft och funderar på om det kanske börjar bli dags att på allvar fila vidare på idén om en ”språkgård”, fast kanske snarare för att undervisa fransmän i engelska än att skeppa ner svenska ungdomar för att lära sig franska. Eller går det kanske rent av att göra bägge delar?

Tyckte i alla händelser att det var en intressant liten artikel så här på nattkröken – i sin helhet finns den att läsa i Språktidningen, april 2012. Michael Bosved heter författaren.