De saknar nog sin dypöl, grodorna. Det är säkert därför de skriker så högt på nätterna. Den unkna, ljuvliga doften av stillastående vatten och allmänt förfall har ersatts – ve och fasa! – av stinkande klor. Vattnet är turkost, inte längre grönt och för min inre syn ser jag hur de irrar, grodorna, vilsna och desperat letande efter dyn som inte längre finns.

När jag de senaste morgnarna gjort min inspektionsrunda i den förunderliga trädgården, har jag därför tvingats till stora räddningsinsatser vid poolen. När täcket rullats undan har minst en groda lyckats ta sig under det och kämpat sig utmattad för att ta sig upp inför mina förskräckta ögon. 

Jag ingriper naturligtvis genast och räddar de stackarna. Jag är ju ansvarig för att deras gamla favorittillhåll inte längre finns, resonerar jag. Sedan kan man alltid hoppas att de i djup tacksamhet äter upp allt i insektsväg, så att vi slipper de irriterande flygfäna. Fast det kanske är att tillskriva grodorna ett större känsloregister än vad deras små gröna uppenbarelser mäktar med?

Dock, även grodor kan behöva lite omtanke och här finns just nu inte så många andra att konkurrera med om den uppmärksamheten. 

Så är huset till sist tomt och det skall erkännas att det känns lite ödsligt men då gäller det att sysselsätta sig, vilket jag gjort. Ganska snabbt har ytterligare stenläggning i trädgården spolats ren, lakan och handdukar efter gästerna tvättats och huset svabbats, åtminstone till hälften.

Direkt efter lunchen satte jag av till La Mairie för att skriva på ännu ett dokument, den här gången för att berätta att det är vi som skall betala för vattnet i huset på Av. F. Schmidt. Men se det gick inte, eftersom Monsieur L’Eau (heter han förstås inte men han är den som sköter det kommunala vattnet) har semester den här veckan. Hmm… Därpå uppstod språkförbistring, som dock löstes med hjälp av en besökande medlem av den yngre generationen, som klev fram och agerade tolk med sin alldeles utmärkta skolengelska. Jag blir alltid en smula frustrerad när jag inte kan göra mig förstådd och tycker att det är nästan oförskämt av mig att inte kunna franska men ändå ha mage att köpa ett stycke fransk egendom…

Ska försöka lära mig snabbt som attan och får hoppas att jag inte blivit för gammal och därmed språkligt obildbar. Det är också nyttigt att vara helt solo kvist härnere, för då måste jag ju på ett eller annat sätt få fram mina budskap! Om det sen sker medelst kroppspråk i kombination med valda internationella begrepp, den ytterst begränsade franska vokabulär som hunnit bli min och tappra försök att ”franska” till kompletterande engelska och latinska ord eller med hjälp av tillskyndande tolkar spelar mindre roll. Jag lär mig en hel del ändå på kuppen. Det är så här det känns, inser jag, att immigrera till ett nytt land. Jag slipper dock alltför många kulturkrockar; det mesta känns fullkomligt naturligt och lättsamt.

På eftermiddagen ringde Bernard, trädgårdsmästaren, för att anmäla ankomst på fredag. Det känns bra att vara här då, för nu har jag inlett ett kärleksförhållande med den vildvuxna trädgården och vill bevaka att inte älsklingen tuktas alltför hårt. Fast han behövs, Bernard. De regniga dagarna vi haft har satt fart såväl på det jag vill ska växa som på det som är mindre önskvärt.

Pratade också med Ewa på Franska hus för att tillfredsställa mitt kontrollbehov och som vanligt kunde hon berätta att allt går enligt plan och att Supcaro tillsammans med Francois har koll på vårt carrelage och våra köksbänkar.

Så vad gör jag? 

Häller upp ett glas vin, kryper upp i införskaffad dagbädd och umgås en stund med Jan Guillou och hans raska norska diplomingenjörer. Funkar, trots avsaknad av alla de jag helst har omkring mig.

Regnet häller ner i Murviel och det både blixtrar och dundrar. Fast huset är snällt och tryggt. Ännu en middag på lokal hade vi bespetsat oss på men ingenting var öppet i regnet, så Å och jag fick snopna traska hemåt igen till ett ganska tråkigt kylskåp. Fast det blev middag ändå med hjälp av roquefortost, serranoskinka, pasta och lokalt vin från Roquebrun. Byn är väldigt stängd på kvällarna men jag utgår ifrån att den vaknar till liv när sommaren gör kvällarna ljumma.

På väg hem från flygplatsen, efter att ha släppt av älsklingar för hemfärd till Stockholm, hittade jag fina solsängar i rostigt järn för en rimlig peng i vad som vid första anblick såg ut att bara tillhandahålla gräll turistkeramik. Det visade sig dock tillhöra grannbutiken. Här skall därför även trädgårdsbord och stolar inhandlas nästa vända i Murviel. Men solsängarna, de levereras redan på torsdag! Får se om jag får tillfälle att inviga dem innan det är dags att flyga hem igen.

I Blåsut befinner sig nu L med lycklig dogg medan aprilvintern viner utanför knuten. Påsken hemma har uppenbarligen varit allt annat än vädermild och jag fick påminna mig om det när jag idag för första gången sedan jag kom hit drog på mig ett par strumpor. Har annars dragit runt i väl ingådda sandaler och alternerat med Birckenstock.

Imorrn ska jag städa utetrappen ren från mossa och kanske jobba lite. Om jag får lust.

Idag vinkade vi av E som flög tillbaka till Aberdeen. En bättre lunch ute i solen på Taverne Lèa hanns med innan han försvann till flygplatsen. Vi promenerade långsamt genom byn tillbaka till trädgården och levde poolliv i flera timmar. Småflickorna badade tillsammans med alla utom undertecknad, som fortfarande anser att 17 grader inte är riktigt badbart. Jag har dock utsatts för all möjlig spe och otaliga glåpord för att jag vägrar bada om det inte njutbart. Men jag tar det. Vattnet glittrade så fint runt alla favoriter, så jag njöt av det istället.

Vi har hunnit med bungyjump,radiobilar och gigantisk glass på Valras plage, missat öppettiderna för andra gången på Oppidum och insett att antikaffärerna i Pezenas inte är billiga alls.

Några av våra svenska bygrannar har hälsat oss välkomna med bubblig dryck och idag fick vi träffa ett av ”grannbarnen”, som tittade in för att säga hej. Väldigt trevligt, alltihopa!

Imorgon blir huset betydligt tystare och tommare och på onsdag är jag ensam kvar i några dagar. Jag får fundera på vad jag skulle kunna ägna mig åt för att kunna spendera mer tid här framöver – vi trivs bra ihop, familjen och murvelhuset!

Första gästen på plats och imorgon förmiddag kommer bästa S och A:na med päron. Vi inleder med lunch på Taverne Lèa och fortsätter med äggletning i trädgården. Ledtrådar är under författande medan L monterar den sista sängen på övervåningen.

Idag har vi varit på SupCaro och valt golv och bänkskiva till köket. De såg vår svenska bilplåtar och mötte oss utanför med ett bonjour och ett brett leende; vi var väntade, eftersom Francois – eller monsieur ”Svenska Hus”, som han ibland får heta – förvarnat om att vi var på ingång. 
Och vilket ställe! Stora skivor travertin i väntan på tillskärning stod uppställda utanför fabriken och lika stora dito av granit för arbetsytor längre in. Här jobbar riktiga hantverkare och istället för att stå i en butik och välja från några kvadratdecimeter stora prover, bjöds vi in i det allra heligaste och fick peka på vilken del av de stora skivorna som skulle skäras ut till oss. Inte var det dyrt heller och det är ju en välsignelse med tanke på hur mycket golvyta som ska täckas.

Vi hann med en sväng förbi Oppidum också men det var lunchstängt, så det får vi göra ett nytt försök med i helgen. Fyra gamla latinare får då trampa antika stenar men bara en av oss har kunskapen riktigt vital – vi sätter vår lit till honom och räknar med att bli ordentligt upplysta om vad platsen en gång hade för betydelse. Vackert var det där uppe på höjden, i alla händelser, och det behöver man inte vara så bevandrad i antikens historia för att kunna njuta av.

När så travertinen valts, Oppidum beundrats och diverse påskgodis inhandlats, avnjöts resten av eftermiddagen med ett glas rosé i näven i trädgården, som till sist fick bada i varm sol. Det har varit både mulet och regnigt några dagar men kallt är det ju inte och med alla rapporter om förestående snöstormar hemmavid, känns det som att vi befinner oss på rätt plats, från och med imorgon dessutom fylld med många favoritmänschor!

J saknas förstås, åsså hunden. Märkvärdigt hur mycket det går att längta efter ett litet lurv också.

Det där med internetuppkoppling har hittills varit ett av de två problem vi stött på så här i inledningen av vårt franska äventyr. Det andra är våra franska bankkort och checkhäften(sic!), som ännu inte nått fram till oss. Det förra visar sig vara beroende av det senare; kontant bredband är inget vidare, eftersom det är både långsamt och dyrt men för att få ett fast abonnemang måste vi betala franskt och visa upp senaste räkning från något franskt bolag och det har vi inte hunnit få någon ännu. Därav alltså den relativa tystnaden och avsaknaden av bilder på min blogg. Kliar i fingrarna gör det, att få skriva ner allt som händer

I övrigt fortsätter resten att gå som tåget och vi är imponerade av hur snabbt och effektivt saker ordnas. Igår dök två elektriker upp för att byta husets trasiga elmätare. Jag ska inte upprepa vad de sa, men vackert var det inte, vare sig de förkolnade resterna av en gammal mätare eller språkbruket! L slog sig förstås i slang med dem och pratade franskt presidentval, som de sa sig inte bry sig om till vare sig höger eller vänster. Möjligen Le Pen, tyckte de. Sedan avslutade de sitt arbete och for därifrån. 
A prochain!
Samtidigt dök två ynglingar upp med sängarna från IKEA. Raskt bar de in hela klabbet under tiden som de diskuterade Sverige med oss och bad oss förklara vad akronymen IKEA står för. Och det gjorde vi. Agunnaryd var ganska svårt att säga, märkte vi. Sedan vinkade de glatt och for iväg, även de. Elektrikerna träffade de inte och det var kanske lika bra det…

Poolskötaren Alexandre tittade även han förbi för att försäkra sig om att poolen var till belåtenhet.
Skulle tro det, bedyrade vi, med mungipor uppe vid örsnibbarna, fast kall; skulle vi kunna få en offert på nån uppvärmningsanordning?

Så tätnade molnen och himlarna öppnade sig för ett skyfall av det magnifikare slaget och vi blev varse att den trasiga takrännan av keramik faktiskt behöver lagas tämligen omgående – den fina gamla ytterdörren har inte mått bra av regn som studsat ohämmat mot den, så den kommer också att behöva lite TLC. Tur att det inte regnar så ofta här – i ett svenskt klimat hade det inte varit mycket kvar av vare sig dörren eller huset.

Kontrasten kunde inte vara större. Vi lämnade Stockholm tidigt, tidigt imorse. Det var nattsvart ute, nollgradigt och vid utfarten till Södra länken väntade snöglopp, som tilltog i intensitet för varje mil vi körde. På nattradion varnades för blixthalka, så vi körde vackert. Det ven och yrde rejält om öronen när vi klev ur bilen – våren bestämde sig uppenbarligen för att ta en paus.
Molnen följde med oss en bra bit på vår flygtur söderut men släppte strax innan det var dags att landa och vi klev ut i en annan värld. En anständigare sådan. Lite morgonsvalt i vinden från Medelhavet men ljuvligt.
Flygbussen väntade utanför terminalen och tog oss på mindre än 20 minuter in till Beziers till det facila priset av €1.50.

Under tiden skickade L sms från sitt biltåg när det susade förbi Sete, Agde och flygplatsen på väg mot sin slutdestination Narbonne. Vi hann dock först till huset, jag och finaste E, med hjälp av taxi men vi hade lika gärna kunnat ta bussen skulle vi märka när vi avnjöt trerätters lunch, inklusive chèvresallad to-die-for, Pastis och rosévin chez Lea i byn; den ena bybussen efter den andra svischade förbi oss där vi satt och åt, så kollektivtrafiken verkar det inte vara något större fel på!

Den bedagade skönhet som är vår trädgård välkomnade oss sedan och jag hastade förväntansfullt uppför stentrappan till poolen, som till slut fått nytt täcke och rent vatten. Vi famlade en stund, E och jag, med alla omöjliga nycklar som lämnats i huset innan vi hittade rätt och kunde rulla undan täcket och låta oss bländas av det turkosblå vattnet.

Och nu blir jag rent av olidlig i mitt oförblommerade lovsjungande men jag kan inte låta bli, för också detta har avlöpt smärtfritt och enligt tidplan. Tårna och till slut och efter mycket tvekande även ytterligare ett par kroppsdecimeter doppas i pölen innan jag ger upp och sjunker ner i den kvarlämnade väderbitna däckstolen i välgörande fransk sol. Sjuttongradigt vatten är alldeles för kallt, så premiärdoppet får vänta.