Det där med internetuppkoppling har hittills varit ett av de två problem vi stött på så här i inledningen av vårt franska äventyr. Det andra är våra franska bankkort och checkhäften(sic!), som ännu inte nått fram till oss. Det förra visar sig vara beroende av det senare; kontant bredband är inget vidare, eftersom det är både långsamt och dyrt men för att få ett fast abonnemang måste vi betala franskt och visa upp senaste räkning från något franskt bolag och det har vi inte hunnit få någon ännu. Därav alltså den relativa tystnaden och avsaknaden av bilder på min blogg. Kliar i fingrarna gör det, att få skriva ner allt som händer

I övrigt fortsätter resten att gå som tåget och vi är imponerade av hur snabbt och effektivt saker ordnas. Igår dök två elektriker upp för att byta husets trasiga elmätare. Jag ska inte upprepa vad de sa, men vackert var det inte, vare sig de förkolnade resterna av en gammal mätare eller språkbruket! L slog sig förstås i slang med dem och pratade franskt presidentval, som de sa sig inte bry sig om till vare sig höger eller vänster. Möjligen Le Pen, tyckte de. Sedan avslutade de sitt arbete och for därifrån. 
A prochain!
Samtidigt dök två ynglingar upp med sängarna från IKEA. Raskt bar de in hela klabbet under tiden som de diskuterade Sverige med oss och bad oss förklara vad akronymen IKEA står för. Och det gjorde vi. Agunnaryd var ganska svårt att säga, märkte vi. Sedan vinkade de glatt och for iväg, även de. Elektrikerna träffade de inte och det var kanske lika bra det…

Poolskötaren Alexandre tittade även han förbi för att försäkra sig om att poolen var till belåtenhet.
Skulle tro det, bedyrade vi, med mungipor uppe vid örsnibbarna, fast kall; skulle vi kunna få en offert på nån uppvärmningsanordning?

Så tätnade molnen och himlarna öppnade sig för ett skyfall av det magnifikare slaget och vi blev varse att den trasiga takrännan av keramik faktiskt behöver lagas tämligen omgående – den fina gamla ytterdörren har inte mått bra av regn som studsat ohämmat mot den, så den kommer också att behöva lite TLC. Tur att det inte regnar så ofta här – i ett svenskt klimat hade det inte varit mycket kvar av vare sig dörren eller huset.

Kontrasten kunde inte vara större. Vi lämnade Stockholm tidigt, tidigt imorse. Det var nattsvart ute, nollgradigt och vid utfarten till Södra länken väntade snöglopp, som tilltog i intensitet för varje mil vi körde. På nattradion varnades för blixthalka, så vi körde vackert. Det ven och yrde rejält om öronen när vi klev ur bilen – våren bestämde sig uppenbarligen för att ta en paus.
Molnen följde med oss en bra bit på vår flygtur söderut men släppte strax innan det var dags att landa och vi klev ut i en annan värld. En anständigare sådan. Lite morgonsvalt i vinden från Medelhavet men ljuvligt.
Flygbussen väntade utanför terminalen och tog oss på mindre än 20 minuter in till Beziers till det facila priset av €1.50.

Under tiden skickade L sms från sitt biltåg när det susade förbi Sete, Agde och flygplatsen på väg mot sin slutdestination Narbonne. Vi hann dock först till huset, jag och finaste E, med hjälp av taxi men vi hade lika gärna kunnat ta bussen skulle vi märka när vi avnjöt trerätters lunch, inklusive chèvresallad to-die-for, Pastis och rosévin chez Lea i byn; den ena bybussen efter den andra svischade förbi oss där vi satt och åt, så kollektivtrafiken verkar det inte vara något större fel på!

Den bedagade skönhet som är vår trädgård välkomnade oss sedan och jag hastade förväntansfullt uppför stentrappan till poolen, som till slut fått nytt täcke och rent vatten. Vi famlade en stund, E och jag, med alla omöjliga nycklar som lämnats i huset innan vi hittade rätt och kunde rulla undan täcket och låta oss bländas av det turkosblå vattnet.

Och nu blir jag rent av olidlig i mitt oförblommerade lovsjungande men jag kan inte låta bli, för också detta har avlöpt smärtfritt och enligt tidplan. Tårna och till slut och efter mycket tvekande även ytterligare ett par kroppsdecimeter doppas i pölen innan jag ger upp och sjunker ner i den kvarlämnade väderbitna däckstolen i välgörande fransk sol. Sjuttongradigt vatten är alldeles för kallt, så premiärdoppet får vänta.

I morgon bitti sätter sig L bakom ratten med bilen fullastad. Första lasset till Murviel rullar ner till Hamburg och därifrån blir det biltåg till Narbonne.J:s gamla grälla ponnyhästar får följa med första vändan, så att påhälsande småflickor får uppleva igenkännandets glädje. Handdukar, täcken. kuddar och porslin

får också följa med och ytterligare en omgång packning skall trotsa Ryan Air’s stränga viktkontroller när jag och E flyger ner på lördag. Då skall solen enligt väderprognosen lysa på oss och bjuda på behagliga temperaturer men sedan har det svängt och det ser ut som regn(!) i flera dagar! Vad hände där?!?
Får trösta mig med att jag åtminstone slipper vara med om snögloppet de hotar med här hemma. Jag längtar ner oavsett.
IKEA Montpellier, here we come – här skall köpas sängar!

Läge för mys på balkongen?:

Eller kanske det här kan locka?:

Efter våra tre första dagar vet vi hur solen ligger på i trädgården och kan konstatera att pölen ligger där den ska och att poolhuset har två rum, inte ett. Det verkar inte ha använts på flera år och låsen kärvar en aning men ingenting behöver göras här; det är bara att ta det i besittning.
I slutet på denna vecka eller i början på nästa skall enligt uppgift det nya poolskyddet vara på plats, det trasiga röret vara utbytt och poolen redo att tas i bruk för säsongen. Nya franska regler sätter press på poolägarna och slarv med säkerheten kan resultera i dryga böter, även om något sådant ännu inte dömts ut.
Vi får se om tidsramarna håller för nu börjar hantverksäventyret och skräckhistorierna är många men än så länge väljer jag att se tiden an med tillförsikt!

När poolen ännu var ett tillhåll för traktens grodor i mars 2012.

Första dagen i vår murvelträdgård, mars 2012

Snöglopp och bara några enstaka plusgrader var vad jag såg utanför fönstret när jag vaknade hemma i Stockholm i morse och jag inser hur stor skillnad det faktiskt är mellan de sydligare breddgrader där vårt nya hus ligger och det Stockholm som fram till nu varit mitt huvudsakliga hemma.
Nu finns det ett hemma till.
Känns det som.
Det var svårt att lämna murvelhuset igår. Att stänga luckorna och säga hejdå. De tre dagarna känns som veckor och det är tur att det är mindre än två veckor till nästa gång vi åker dit. Då blir vi dessutom fler och då skall huset fyllas, förutom med människor vi vill ha omkring oss, med sängar, köksattiraljer och allehanda möbler som vi förhoppningsvis kommer att hitta i antikaffärer och på marknader.
Ett garde à manger står överst på önskelistan. Ett stort med hönsnät i luckorna. Som ett sånt här, till exempel:

Igår sprang jag omkring med kameran för att fota detaljer i huset: