Min sista dag i Murviel denna vända gick inte som planerat och förmiddagen förflöt under sur frustration. Jag är visserligen en inbiten tidsoptimist men tyckte ändå att jag gav mig iväg in till Beziérs och vår bank i god tid före lunch. Icke, skulle det visa sig. Först var det stört omöjligt att bli av med bilen och som lök på laxen fastnade jag i en trång gränd bakom en franskt parkerad bil; om ingen ledig plats hittas, ställer de sig helt sonika där de tycker att de behöver stå och sätter på hasardblinkersen. Sedan spelar det tydligen ingen roll att du blockerar för alla andra. Bakom mig växte raden av bilar och vi hann tuta i kanon ett bra tag innan den bakersta bilen gav upp och backade därifrån. Vi andra följde efter under svavelosande eder.

Sedan gjorde jag själv nästan samma sak, ställde bilen där jag säkert inte fick stå och flängde in på banken bara för att konstatera att M Monnot inte var där, så jag fick återvända till Murviel i oförättat ärende. Därmed sprack planerna på eftermiddagens vinprovning med svenska bygrannarna och jag fick åka en vända till in till Beziérs men denna gång kunde jag åtminstone återvända med pengar i hand. Det där carte bleu, som skulle finnas där, fick jag dock åka hem utan den här gången också.

Bankdetaljerna är ändå hittills det enda som tagit orimligt lång tid. Väl hemma för andra gången denna dag fick jag en rundtur i en trädgård som på en enda dag rensats på fyra döda palmer, en gigantisk grästuva och ett barrträd som enligt uppgift släpper ifrån sig otäcka larver och som därför inte bör finnas i en familjeträdgård. Dessutom hade ett av de två olivträden flyttats för att få mer ljus och andra träd ansats och putsats. Det är vad jag kallar ett gott dagsverke! Bra då att trädgårdsmästaren fick sina pengar till slut – hade varit en smula pinsamt annars. Två veckor säger han sig behöva, sedan skall det beställda arbetet vara klart och trädgården ha fått den omsorg den varit i så desperat behov av.

Dagen, som började med en rejäl portion irration, fick därmed ett betydligt bättre slut, trots att jag inte fick prova vin med våra trevliga nya bekantskaper!

De saknar nog sin dypöl, grodorna. Det är säkert därför de skriker så högt på nätterna. Den unkna, ljuvliga doften av stillastående vatten och allmänt förfall har ersatts – ve och fasa! – av stinkande klor. Vattnet är turkost, inte längre grönt och för min inre syn ser jag hur de irrar, grodorna, vilsna och desperat letande efter dyn som inte längre finns.

När jag de senaste morgnarna gjort min inspektionsrunda i den förunderliga trädgården, har jag därför tvingats till stora räddningsinsatser vid poolen. När täcket rullats undan har minst en groda lyckats ta sig under det och kämpat sig utmattad för att ta sig upp inför mina förskräckta ögon. 

Jag ingriper naturligtvis genast och räddar de stackarna. Jag är ju ansvarig för att deras gamla favorittillhåll inte längre finns, resonerar jag. Sedan kan man alltid hoppas att de i djup tacksamhet äter upp allt i insektsväg, så att vi slipper de irriterande flygfäna. Fast det kanske är att tillskriva grodorna ett större känsloregister än vad deras små gröna uppenbarelser mäktar med?

Dock, även grodor kan behöva lite omtanke och här finns just nu inte så många andra att konkurrera med om den uppmärksamheten. 

Så är huset till sist tomt och det skall erkännas att det känns lite ödsligt men då gäller det att sysselsätta sig, vilket jag gjort. Ganska snabbt har ytterligare stenläggning i trädgården spolats ren, lakan och handdukar efter gästerna tvättats och huset svabbats, åtminstone till hälften.

Direkt efter lunchen satte jag av till La Mairie för att skriva på ännu ett dokument, den här gången för att berätta att det är vi som skall betala för vattnet i huset på Av. F. Schmidt. Men se det gick inte, eftersom Monsieur L’Eau (heter han förstås inte men han är den som sköter det kommunala vattnet) har semester den här veckan. Hmm… Därpå uppstod språkförbistring, som dock löstes med hjälp av en besökande medlem av den yngre generationen, som klev fram och agerade tolk med sin alldeles utmärkta skolengelska. Jag blir alltid en smula frustrerad när jag inte kan göra mig förstådd och tycker att det är nästan oförskämt av mig att inte kunna franska men ändå ha mage att köpa ett stycke fransk egendom…

Ska försöka lära mig snabbt som attan och får hoppas att jag inte blivit för gammal och därmed språkligt obildbar. Det är också nyttigt att vara helt solo kvist härnere, för då måste jag ju på ett eller annat sätt få fram mina budskap! Om det sen sker medelst kroppspråk i kombination med valda internationella begrepp, den ytterst begränsade franska vokabulär som hunnit bli min och tappra försök att ”franska” till kompletterande engelska och latinska ord eller med hjälp av tillskyndande tolkar spelar mindre roll. Jag lär mig en hel del ändå på kuppen. Det är så här det känns, inser jag, att immigrera till ett nytt land. Jag slipper dock alltför många kulturkrockar; det mesta känns fullkomligt naturligt och lättsamt.

På eftermiddagen ringde Bernard, trädgårdsmästaren, för att anmäla ankomst på fredag. Det känns bra att vara här då, för nu har jag inlett ett kärleksförhållande med den vildvuxna trädgården och vill bevaka att inte älsklingen tuktas alltför hårt. Fast han behövs, Bernard. De regniga dagarna vi haft har satt fart såväl på det jag vill ska växa som på det som är mindre önskvärt.

Pratade också med Ewa på Franska hus för att tillfredsställa mitt kontrollbehov och som vanligt kunde hon berätta att allt går enligt plan och att Supcaro tillsammans med Francois har koll på vårt carrelage och våra köksbänkar.

Så vad gör jag? 

Häller upp ett glas vin, kryper upp i införskaffad dagbädd och umgås en stund med Jan Guillou och hans raska norska diplomingenjörer. Funkar, trots avsaknad av alla de jag helst har omkring mig.

Regnet häller ner i Murviel och det både blixtrar och dundrar. Fast huset är snällt och tryggt. Ännu en middag på lokal hade vi bespetsat oss på men ingenting var öppet i regnet, så Å och jag fick snopna traska hemåt igen till ett ganska tråkigt kylskåp. Fast det blev middag ändå med hjälp av roquefortost, serranoskinka, pasta och lokalt vin från Roquebrun. Byn är väldigt stängd på kvällarna men jag utgår ifrån att den vaknar till liv när sommaren gör kvällarna ljumma.

På väg hem från flygplatsen, efter att ha släppt av älsklingar för hemfärd till Stockholm, hittade jag fina solsängar i rostigt järn för en rimlig peng i vad som vid första anblick såg ut att bara tillhandahålla gräll turistkeramik. Det visade sig dock tillhöra grannbutiken. Här skall därför även trädgårdsbord och stolar inhandlas nästa vända i Murviel. Men solsängarna, de levereras redan på torsdag! Får se om jag får tillfälle att inviga dem innan det är dags att flyga hem igen.

I Blåsut befinner sig nu L med lycklig dogg medan aprilvintern viner utanför knuten. Påsken hemma har uppenbarligen varit allt annat än vädermild och jag fick påminna mig om det när jag idag för första gången sedan jag kom hit drog på mig ett par strumpor. Har annars dragit runt i väl ingådda sandaler och alternerat med Birckenstock.

Imorrn ska jag städa utetrappen ren från mossa och kanske jobba lite. Om jag får lust.

Idag vinkade vi av E som flög tillbaka till Aberdeen. En bättre lunch ute i solen på Taverne Lèa hanns med innan han försvann till flygplatsen. Vi promenerade långsamt genom byn tillbaka till trädgården och levde poolliv i flera timmar. Småflickorna badade tillsammans med alla utom undertecknad, som fortfarande anser att 17 grader inte är riktigt badbart. Jag har dock utsatts för all möjlig spe och otaliga glåpord för att jag vägrar bada om det inte njutbart. Men jag tar det. Vattnet glittrade så fint runt alla favoriter, så jag njöt av det istället.

Vi har hunnit med bungyjump,radiobilar och gigantisk glass på Valras plage, missat öppettiderna för andra gången på Oppidum och insett att antikaffärerna i Pezenas inte är billiga alls.

Några av våra svenska bygrannar har hälsat oss välkomna med bubblig dryck och idag fick vi träffa ett av ”grannbarnen”, som tittade in för att säga hej. Väldigt trevligt, alltihopa!

Imorgon blir huset betydligt tystare och tommare och på onsdag är jag ensam kvar i några dagar. Jag får fundera på vad jag skulle kunna ägna mig åt för att kunna spendera mer tid här framöver – vi trivs bra ihop, familjen och murvelhuset!

Första gästen på plats och imorgon förmiddag kommer bästa S och A:na med päron. Vi inleder med lunch på Taverne Lèa och fortsätter med äggletning i trädgården. Ledtrådar är under författande medan L monterar den sista sängen på övervåningen.

Idag har vi varit på SupCaro och valt golv och bänkskiva till köket. De såg vår svenska bilplåtar och mötte oss utanför med ett bonjour och ett brett leende; vi var väntade, eftersom Francois – eller monsieur ”Svenska Hus”, som han ibland får heta – förvarnat om att vi var på ingång. 
Och vilket ställe! Stora skivor travertin i väntan på tillskärning stod uppställda utanför fabriken och lika stora dito av granit för arbetsytor längre in. Här jobbar riktiga hantverkare och istället för att stå i en butik och välja från några kvadratdecimeter stora prover, bjöds vi in i det allra heligaste och fick peka på vilken del av de stora skivorna som skulle skäras ut till oss. Inte var det dyrt heller och det är ju en välsignelse med tanke på hur mycket golvyta som ska täckas.

Vi hann med en sväng förbi Oppidum också men det var lunchstängt, så det får vi göra ett nytt försök med i helgen. Fyra gamla latinare får då trampa antika stenar men bara en av oss har kunskapen riktigt vital – vi sätter vår lit till honom och räknar med att bli ordentligt upplysta om vad platsen en gång hade för betydelse. Vackert var det där uppe på höjden, i alla händelser, och det behöver man inte vara så bevandrad i antikens historia för att kunna njuta av.

När så travertinen valts, Oppidum beundrats och diverse påskgodis inhandlats, avnjöts resten av eftermiddagen med ett glas rosé i näven i trädgården, som till sist fick bada i varm sol. Det har varit både mulet och regnigt några dagar men kallt är det ju inte och med alla rapporter om förestående snöstormar hemmavid, känns det som att vi befinner oss på rätt plats, från och med imorgon dessutom fylld med många favoritmänschor!

J saknas förstås, åsså hunden. Märkvärdigt hur mycket det går att längta efter ett litet lurv också.