Solen skiner på oss där vi befinner oss på den västra sidan av landet, lilla barnet spelar teater på stor scen i Stockholm idag och trots att det är fantastiskt fint där vi är nu, vill jag hellre vara i Stockholm för några stolta teatertimmar.

Veckorna tickar iväg utan att vi kan flyga söderut, vilket kanske inte är så konstigt men längtar ner gör jag ändå. Allt franskt har dock blivit väldigt intressant och jag gottar mig allt jag kan åt litterära verklighetsflykter.

I min nyligen införskaffade Rough Guide prickar jag för utflyktsmål som skall besökas i sommar

Gamla Beziers, till exempel, måste få ett besök, om inte annat så för att det ligger så nära och för att staden hittills bara varit platsen dit vi åker för att göra våra bankärenden.

Oppidum d’Ensérune, som varit stängt båda gångerna vi försökt oss på att trampa antika stenar, skall få bli ett tredje gången gillt.

Lamalou-les-Bains ska nog få ett besök också, liksom ett antal vingårdar, en och annan bergstur lär det få bli och många lata dagar i murvelhusets trädgård.

Jag tror inte att vi kommer att baka så förfärligt mycket när vi är på fransk semester men boken om den franske bagaren som bor på Lilla Essingen skall få flytta ner till Murviel. Jag skall ta mig en tur till hans café på sagda ö och prova hans croissant aux amandes någon av de närmaste helgerna. Får se om jag kan locka med mig ett gäng frankofiler dit.

Mera mat i engelsk expat-tappning får snålvattnet att rinna, samtidigt som små anekdoter om franskt byliv berättas i Angela Murrills Hot Sun, Cool Shadow. Skön verklighetsflykt när längtan blir för svår!

… är det nog inte men första gästerna som skall vara i huset på egen hand är på ingång. Till helgen är det dags. Det är inte ett färdiginrett hus de kommer till men köksbord, en dagbädd, som får tjäna som soffa så länge och sköna nya sängar finns, så det ska förhoppningsvis gå bra. Solsängar finns också och dem hoppas jag att de skall få flitig användning av! Kan undra om poolen hunnit få anständig badtemperatur ännu? Om inte, får jag hoppas att de inte är lika badkrukiga som jag.

En instruktionsbok har jag gjort – full av knasiga missar har den, så det får väl snart bli en ny upplaga…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… står det på de ritningar som lämnats kvar i Murvelhuset. Ett svenskt arkitektkontor anlitades av de förra ägarna för att rita såväl ombyggnaden av det gamla huset som trädgården och poolområdet med sitt ”badhus”.

Att trädgården är så stor – ovanligt stor för att ligga i utkanten av en medeltida fransk by – har fått sin förklaring i att en angränsande tomt köptes upp och införlivades i ägorna. Stentrappan, som jag redan fotograferat i alla tänkbara vinklar och ljusförhållanden och som ser ut att ha legat där alltid är inte äldre än tio år och ritad av en svensk arkitekt. Att den kuperade trädgården är resultatet av ett nogsamt planerande tar sig uttryck i just det faktum att den ser så nonchalant självklar ut. Inte representativ för området och ändå är det just så den känns. Gigantiska vinbondehus med matchande stora trädgårdar har jag hittat, visserligen, men vårt hus har inte motsvarande imposanta storlek. Den halvvilda charmen har dock trädgårdarna gemensam med vår.

Men badhuset hade jag tänkt att inlägget skulle handla om, så efter denna utvikning återgår jag till just badhuset. Gästhus hade vi tänkt att det skulle vara men det stora rummet har inget fönster, utan vikdörrar som öppnar upp en hel vägg. Det blir kanske ett övermått av frisk luft om man skall sova där och kanske vill man inte ha besök av katter, grodor och annat djuriskt när man ligger och sover. Alltså funderar vi på hur vi skall få det mindre klaustrofobiskt när vikdörrarna är stängda; vikdörrar av glas istället är en tanke som slagit oss.

 

I gårdagens Svd Magasinet hittade jag dörrar i Cia Soros sardiska hus som skulle kunna fungera i vårt badhus. Det får kanske bli ytterligare en uppgift för snickaren i byn så småningom?

Det där gick väldans snabbt!

Nu har vi 250 visitkort att sticka i händerna på nya bekantskaper, hantverkare och andra som behöver våra kontaktuppgifter. Praktiskt, tror jag!

Vattenläcka nummer två är ett faktum. Det är de dåliga nyheterna. Denna gången är det en koppling i garaget som gett med sig och blött ner murvelhusets garage. Jag kväver snabbt impulsen att boka flyg ner för även denna gång nås vi av nyheten via Ewa, som kontaktats av vår snälla granne och med hjälp av fantastiske Francois är det akuta problemet redan avhjälpt! De goda nyheterna är därmed att vattnet är avstängt, felet uppenbarligen inte stort – en trasig packning, kanske? – och garaget blött men troligen utan skador. Det finns egentligen ingenting där som tar skada av lite vatten och springor finns det många där vattnet kan rinna ut. Måste ha varit det grannen såg.

Att bostadsdelen ligger högt ovan mark är riktigt smart, har vi kommit fram till. Luft cirkulerar och risken för fuktskador i bostadsdelen är minimal så länge det inte är rör där som bestämmer sig för att lägga av.
Varenda helg framöver är uppbokad, så det blir svårt att hitta tid att åka ner.
Typiskt.
Hade vi inte de här underbara människorna som hjälper oss hela tiden, skulle det kännas väldigt besvärligt och oroligt. Nu blir jag mest otålig, eftersom jag trots allt tycker att ansvaret borde vara vårt, att vi kanske riskerar att lämna över för mycket av ansvaret på Ewa, Francois, grannen och andra som finns på plats. Man kanske rent av måste flytta ner permanent…?
You wish.

Nu är den nog ändå här till sist, våren. Inte för att det är jättevarmt men vi kunde iallafall sitta en långstund i den lilla oas som Brygghuset i Svindersvik ändå är.

Värmdöleden dånar förbi alldeles nära men bakom huset nere vid vattnet märks ingenting av det. Här skall två studentflickor firas om bara en dryg månad. Vi sitter ute, äter mackor, kakor, pannkakor och dricker kaffe. Frusna J har en filt om benen och vi har tjocka tröjor på men det är skönt i solen och vi blir sittande länge. För en vecka sedan befann jag mig i Murviel i en solstol invid poolen med fransklektion i hörlurarna. Det där med att våren är ovanligt kall i Languedoc blir svårt att förstå när jämförelsen finns där.

Vårkänsla har jag ändå och har idag varit och inhandlat plantor till balkongen; sallad, kryddor och en Nerium, som jag nu förstått är samma sak som Oleander. Vi diskuterade just detta E, C och jag när de var på hustitt hos mig i Murviel häromsistens och nu, på en stockholmsk trädgårdshandel, fick jag till slut klarhet. Två namn på samma planta, alltså. Får se om den klarar sig!

Ska sitta och titta på den och tänka på Murviel.

Nyfunna vännerna i Languedoc har alla stuckit visitkort i händerna på oss och vi inser att det är en alldeles utmärkt idé, så nu har även vi followed suit och beställt sådana med kontaktuppgifter till murviellivet på. Hittade en blinkande reklambanner om sådana på min mail och började kreera men när det var dags att trycka på knappen för beställning, visade det sig att jag hamnat hos ett företag som tagit alldeles för mycket intryck av det där irländska flygbolaget, så jag blev vred och avstyrde alltihopa. För nej, jag ville inte ha matchande pennor, stämpel, tygpåsar, nyckelringar, musmatta eller klistermärken. Jag ville ha visitkort.
Googling efter alternativ följde och nu har beställning gått iväg.

Kontakten med expat-svenskarna betyder trygghet och det finns många sätt att hjälpas åt på, har vi lärt oss. Kontaktuppgifter är en bra början.

Här på hemmafront börjar balkongen ta form och imorgon skall växter inhandlas, var det tänkt. Temat får bli Medelhav med bonsaivariant av olivträd och annat som för tankarna söderut och som kanske därmed kan stilla längtan lite.

Som om.
As if.
Comme si.