Vi bestämde oss för en kort utflykt idag och for iväg ut till Quiberon längst ut på en halvö i Morbihanbukten. Alldeles innan vi åkte ut på den smala landtungan, passerade vi Plouharnel, där det visade sig vara antikmarknad idag. Allt och lite till fanns där;

Plouharnel

Här fanns allt…

… och lite till

… gammalt mode

burkar och korgar

… barnstolar

och sjöfararparafernalia,

som gamla dykarhuvor och blyskor

och antikt linne

… leksaker

och mera leksaker

… en gång älskade nallar

och en dromedar i plåt som fick följa med hem

och jag hade velat ta med mig mycket mer än de fyra vackra gamla linnehanddukarna och dromedaren i plåt som jag fick med mig därifrån. De gamla handdukarna med mjölsäcksränder var en gång omsorgsfullt manglade, vikta och prydligt lagda i en liten koffert. Där måste de ha glömts bort under lång tid, för de skarpa vecken var gulnade. De var inte slitna alls, bara bortglömda.

”Lägg dem i vatten med grovsalt i över natten och tvätta dem sedan med vanligt tvättmedel” förklarade monsieur försäljaren innan tjugo euro lämnade plånboken och handdukarna blev våra.

Vi hade kunnat tillbringa många fler timmar på marknaden men vi for vidare på den mindre vägen längs med Côte Sauvage utan att veta alls vad som väntade oss – vi var dåligt pålästa men blev snart varse att namnet på kustremsan inte kunde vara bättre valt. Vilt var bara förnamnet; här visade sig naturen från sin allra mest frustande mäktiga sida och de många varningsskyltarna borde vara överflödiga. Det är lätt att föreställa sig vad underströmmar, obarmhärtiga vågor och vassa klippor i kombination kan göra med en kropp som förirrat sig ut i vattnet.

Skådespelet är hisnande och magiskt.

Fantastiska klippformationer

och piskande, skummande vågor

och djupa raviner

borde göra varningsskyltar överflödiga

men uppenbarligen behövs de

Vinden piskar i ansiktet

Lika vild och frustande som den västra sidan av den smala halvön är, lika lugn och inbjudande är bukten med den vita sandstranden i Quiberon längst ut på udden. Här bröt solen igenom när vi kom, barnen lekte i strandkanten eller på de betydligt beskedligare klippor än de vi nyss sett och turister flanerade längs med kajkanten i sina sollinnen och shorts.

Vi åt en lätt lunch och for sedan vidare längs med östsidan av udden mot Carnac. Här ligger flotta semesterhus i ett pärlband längs med stränderna där endast tidvattnet står för dramatiken. Vattenytan krusas bara lätt och i småbåtshamnarna guppar fritidsbåtarna på väg in eller ut i Morbihanbukten. Det är nästan omöjligt att föreställa sig vilket naturens skådespel som pågår bara några hundra meter över på andra sidan udden.

Carnac klaras av ganska snabbt och vi passerar imponerande monologer av människohänder mödosamt utplacerade i landskapet en gång för länge sedan. Vi stannar inte och tittar utan åker förbi och förundras över hur vidsträckt området är där de står. Inte bara en futtig liten cirkel med stenstoder som i Stonehenge, utan i långa rader på fält efter fält.

Dagsutflyktens sista stopp fick bli ett krukmakeri och därifrån fick vi med oss ett par uppläggningsfat och några soppskålar innan vi återvände till Auray.

Imorgon går färden vidare mot La Rochelle. Det sägs att det skall vara soligt där.