Det blir onekligen lite putslustigt med franska översättningar av ABBA-låtar och de där textremsorna på bioduken i helgen, när vi for till Polygone i Béziers för att titta på Mama Mia – here we go again!, fick mig att dra på munnen vid flera tillfällen.
Filmen var nästan lika mycket feelgood som den första, biosalongen var visserligen bara halvfull men vi hade tagit oss dit ett helt gäng och biobesöket blev en finfin avslutning på en väldigt social och fin helg.
Det är varmt nu och jag stönar, om än bara lite, när jag tvingar upp kroppen ur det turkosblå för att göra den presentabel nog att vistas ute i civilisationen. Men det är alltid värt det, även om rännilar bildas från alla möjliga håll och kanter på min stackars varma lekamen. Just denna senaste söndag inledde vi kvällen hos Kloos i deras nya, ståndsmässiga lägenhet i Béziers.
Och vad bjuds en på hemma hos en fiolmakare, om inte ljuv stråkmusik framförd på instrument tillverkade av mäster själv!
Miljön, musiken, värmen, vinet i immande glas, sorlet och gemytet är fint att få vara med om.
En smula filmiskt även denna dag, tyckte jag nog att det var och jag tänker att livet härnere fortsätter att leverera scener till ett framtida filmmanus! En feelgoodfilm finge även det bli förstås, fast inte utan allvar och svärta. Vi får vara med om det också, även om det känns befriande långt borta just en sådan här dag.
Efter musiksoarén, bar det av till Polygonen för middag med bygrannar innan filmen. För att vara ett köpcentrum är det riktigt trevligt med uteserveringar på taket och mycket grönska.
Så har jag till slut dragit igång lite distansjobb igen. Startade måndagen tidigt, kollade mina olika mejlkonton, skrev ett nyhetsbrev för fjärrundervisningsprojektet och fick igång jobbtelefonen. Ett samtal blev det men i övrigt var telefonen tyst.
Istället ringde den franska telefonen och bjöd ut oss på lunch. Eller snarare bygrannar C&E i andra änden av sagda franska telefon undrade om vi inte ville följa med till ett trevligt auberge invid Canal du Midi för lite gemensamt näringsintag.
Det ville vi, förstås, så jag blötlade kroppen i förebyggande syfte, hällde sedan på den det tunnaste och fladdrigaste plagg jag kunde hitta och körde ner fötterna i ett par riktigt fula men störtsköna sportsandaler och så bar det iväg.
Där satt vi sedan på auberget i skön skugga och njöt av både mat,
utsikt,
och sällskap.
Cikador bråkade som vanligt också här och när lunchen var avklarad, tog hundtimmarna vid och vi for hemåt och landade i den turkosa igen.
Och där stannade jag tills det var alldeles mörkt och avslutade med en simtur i den ljumma, upplysta poolen. Då hade vi hunnit med ännu mera umgänge, med ytterligare bygrannar och det är som att vi måste maxa allt det där som är så fantastiskt med murvellivet innan det är dags att återvända till jobb, tider att passa och långa resor i trotjänaren där hemma. Lite ångestskapande är trots allt tanken på att hänga tillbaka solklänningarna i garderoben och lämna dem där. Nästa gång jag kommer är det förhoppningsvis fortfarande varmt, om än inte caniculehett, men jag vet att det ändlösa lufsandet jag ägnat mig åt i flera veckor nu, inte kommer att vara aktuellt igen förrän nästa sommar.
Murvielklotter 