Etiketter
Det är tyst i huset nu. Bara torktumlaren som surrar ovanför mitt huvud, fåglar som våryrar utanför och en och annan bil som ännu inte hunnit stanna för lunch bryter tystnaden. Snart kommer grabbarna från PG Batiment tillbaka och putsar det sista på terrassfasaden, Alexandre kommer och inspekterar värmepumpen och drar igång poolen ordentligt men annars murvlar jag omkring ensam i huset. Vi är lite förvånade, huset och jag. Nyss sprang skrattande unga omkring medan vuxna samtal fördes kring bordet men nu har de åkt. Solen tror jag visst att de tog med sig, för idag är det lite grått.
Annat var det igår när vi for på utflykt till Thèzan:
Med Murviel i fonden…
I den byn ligger inte kyrkan högst upp på kullen men väl kyrkogården. Utsikten därifrån är hänförande och historierna som låter sig berättas från de välskötta gravarna försätter besökaren i en alldeles speciell stämning. Kring de allra äldsta gravarna är det inte ovanligt med staket i formen av en järnsäng där familjemedlemmar som inte längre finns lagts till sista vilan.
Blommor av porslin pryder gravarna,
liksom små hjärtformade emaljplaketter som bara nästan orkat stå emot tidens tand.
Borgmästare och kirurger får hela mausoleum uppförda åt sig medan en älskad papy fått en kärleksförklaring för evigt inpräntad på en keramisk boksida.
Vänners och släktingars sista hälsningar är inte heller de av det förgängliga slaget, trots att gravarna ibland är så gamla att det rimligen inte kan vara många anhöriga kvar som minns den/de döda.
Det är så vackert att det inte känns som ett intrång alls att fotografera och dela med mig av bilderna. På kyrkogårdar hemma blir sorgen så privat, stenarna så anonyma. Där är det bara inristade datum som kan sätta fart på fantasin. Här visas de döda med stolthet upp för förbipasserande med hjälp porträtt,
små kärleksförklaringar och hälsningar från många som stått dem nära. De döda tar plats men tränger sig inte på.
